Tolerans, mångfald och öppenhet betyder ju att jag inte värderar det du tror på eller hur du agerar. Jag accepterar det bara. Jag är öppen för det, kommer inte med kritik. Att hålla upp en sådan ordflagga är att signalera ”jag lägger mig inte i ditt liv”. Under sådana flaggor blir den politiska dygden att vara indifferent eller med ett hårdare ord, likgiltig, inför andra människors känslor, åsikter och handlingar.
Frigörelse i gemensam verklighet
Frigörelse och medvetenhet å andra sidan betyder att det finns någonting utanför individen som hon bör frigöra sig ifrån och någonting som hon bör vara medveten om – det finns en gemensam yttre verklighet. Individen kan vara slagen i bojor och i behov av frigörelse utan att hon själv känner att hon är det. Under sådana flaggor blir den politiska dygden att studera verkligheten och försöka övertyga andra om det riktiga i min egen syn på denna. Eller med hårdare ord, att tro sig om att veta bättre än andra hur verkligheten ser ut.
Alltså, draget till sin spets: ska vi välja dagens ”sköt dig själv och skit i andra-”flaggor eller ska vi välja gårdagens ”lyssna nu, så ska jag förklara läget för dig”-flaggor? Jag röstar på det sistnämnda. Av flera skäl. Bland annat för att om vi väljer det första så väljer vi inte bara något så till synes oskyldigt och gott som värdet tolerans – vi väljer faktiskt även ett visst sätt att förstå världen och människorna. Nämligen att jag som enskild individ överhuvudtaget kan leva mitt liv och bli den jag är och göra det jag gör i det livet utan att påverkas av hur andra lever sina liv och blir det de blir och gör det de gör. Och en sådan världs- och människosyn beskriver helt enkelt inte hur det är att vara människa. Som bekant, åtminstone för vänsterfolk, är ingen människa en ö.
Verkligheten går att förstå
Ett annat skäl: att förklara läget för någon är att utgå från att det överhuvudtaget finns ett läge, det vill säga en värld och en verklighet som går att förstå på sämre eller bättre sätt. Läget, världen, verkligheten är inte bara upp till den enskilda att känna någonting inför. Att förklara läget är att tro på sanningen, inte bara på känslan.
Dessutom: om det finns en verklighet så kan även känslor vara mer eller mindre rationella. För känslor är inte bara slumpmässiga emotioner, utan de bygger på uppfattningar om verkligheten – uppfattningar som kan vara mer eller mindre överensstämmande med hur denna verklighet verkligen är. Därför är det helt möjligt för en människa att säga till en annan: jag tror du känner fel; jag tror din känsla är irrationell eftersom den bygger på felaktiga uppfattningar. Och om jag lyckas övertyga den andra om det riktiga i detta så händer någonting inte bara med hennes uppfattningar om världen, utan även med hennes känslor inför denna.
Att förstå sina egna känslor handlar inte bara om att se in i sig själv, utan även att se ut på världen. Inte bara om att lyssna inåt i ens eget psyke, utan även att lyssna utåt på andras tolkningar av detta psyke.
Mångfald — ett tomt begrepp
Att välja flaggorna tolerans, mångfald och öppenhet är på sätt och vis att välja bort den intersubjektiva sanningen, rationaliteten och argumentationen. Men kan jag verkligen vara emot tolerans, mångfald och öppenhet? Och kan jag verkligen säga till er som läser det här att ni också bör vara emot detta? För tolerans och öppenhet gäller: jag är hundra procent för detta om det betyder att jag inte tvingar någon att tycka eller göra som jag.
Men jag är emot tolerans och öppenhet om det betyder jag är likgiltig inför vad du tycker eller gör; om det betyder att jag inte har rätt att kritisera dig. Vad gäller mångfald: det är ett tomt begrepp, som ingen som har några som helst uppfattningar om politik eller människor eller liv egentligen är för. Mångfalden nazister i riksdagen? Mångfalden könsstympning av flickebarn? Nej. Det där är en flagga som ofta hissas i dag, men som egentligen inte betyder någonting om det inte preciseras vad det är som det ska finnas mycket av.
Agera som politisk medmänniska
Att försöka övertyga någon annan om att just det du tycker att det ska finnas mycket av respektive det du tycker inte ska finnas alls är inte att vara auktoritär. Tvärtom, det är att ha tillit till den andras förmåga att tänka. Du kanske inte lyckas i dina övertalningsförsök, men då får det vara så. Du har i alla fall försökt. För mig betyder det att du har försökt att agera som en politisk och demokratisk medmänniska.
Det är när ett sådant samtal stannar av som ropen på lagar och förbud uppstår. Eller i mildare form regleringar av allt fler handlingar och åsikter. Mot tron på det auktoritära förbudet står tron på det demokratiska argumentet. Det kräver att just jag tar ställning för just det jag tror på, inte att jag förhåller mig öppet likgiltig inför andras handlingar och uppfattningar.
