Han stal sin identitet från ett avlidet barn.

Bob Lambert jobbade för Special demonstration squad (DSD) vid Metropolitanpolisen i London under 1980- och 1990-talen. Först infiltrerade han miljö- och djurrättsrörelser som hemlig polis, sedan var han operativ controller av den grupp som instruerade andra polisspioner som utförde liknande arbete. Under tiden han arbetade som hemlig polis, och utgav sig för att vara en radikal aktivist vid namn Bob Robinson, lurade han fyra intet ont anande kvinnor, som inte begått något brott, att inleda förhållanden med honom. Han stal sin identitet från ett avlidet barn.

Drabbad: Våldtagen av staten

Med en av kvinnorna, Jacqui, fick han ett barn. Två år senare försvann han. Hon fick veta hans verkliga identitet av en slump över 20 år senare och har ännu inte återhämtat sig från den fruktansvärda chocken. Hon säger att hon känner sig ”våldtagen av staten”. Personen hon älskade och litade på var ett spöke:

”Jag känner att jag inte har några grundvalar i mitt liv. Mitt första seriösa förhållande, mitt första barn, första gången jag födde barn – alla är betydelsefulla händelser, men för mig är de förlorade, förstörda. Jag gav inte mitt samtycke till att ha sex med Bob Lambert, jag visste inte vem Bob Lambert var.”

En förfinad, statligt sanktionerad groomingverksamhet.

Senare skulle hon undra om han fick övertidsersättning när han satt vid hennes sida under den 14 timmar långa förlossningen. Hans övergivne son traumatiserades också av upptäckten av vem hans far egentligen var. Enligt en annan tidigare polisspion, Peter Francis, rådde Lambert honom, när han var Francis chef, att använda kondom när han låg med aktivister.

Sådana här fejkade förhållanden var standard inom det team av polisspioner som Lambert ledde. Poliserna använde liknande förförelsetekniker, byggde upp liknande lögner om sina liv och använde liknande metoder för att förstöra eller lämna förhållandena när de omplacerades. Det ser ut som en förfinad, statligt sanktionerad groomingverksamhet. Som Helen Steel, en annan kvinna som förts bakom ljuset av en polisspion, sa: 

”Det fanns inga genuina stunder – det var bara manipulativt och kränkande. Det var som om han föresatt sig att förstöra min psykiska hälsa.”

Under täckmantel – i domstol

Vi vet i dag att Lambert och andra polisspioner upprepade gånger ljög i domstol när de ställdes inför rätta som ”aktivister” för mildare anklagelser, och använde sina falska namn för att behålla sin täckmantel. De undanhöll viktig bevisning vid rättegångar mot riktiga aktivister som de satt dit: domstolarna informerades inte om deras roll. Till följd därav har många miljöaktivister nu fått sina domar upphävda.

I såväl parlamentet som i ett annat vittnesmål i utredningen har Lambert anklagats för att ha agerat som agent provocateur och för att ha planterat en brandbomb i ett Debenhams-varuhus i Harrow, vilken orsakade skador för 340 000 pund. Lambert har förnekat detta.

Polisspionerna utnyttjade sina förhållanden för att få tillgång till hemligstämplad information som diskussioner mellan tilltalade och deras advokater, vilka enligt lag är konfidentiella. Bland de advokater vars juridiska råd röjdes fanns en ung Keir Starmer.

Den stora merparten av de personer som blev spionerade på var fredliga aktivister som inte utgjorde någon fara för demokratin eller mänskligheten. Många var engagerade i kampanjer mot storföretagens överträdelser. En del av spioneriet, som Lamberts infiltrering av en kampanj mot McDonald’s, ser ut som polisarbete å företagens vägnar. Men det var inte ens det värsta. Polisspioner användes också för att infiltrera rättvisekampanjen för Stephen Lawrence, den svarte tonåring som mördades av rasister 1993 och vars fall Metropolitanpolisen i London inte utredde ordentligt på grund av institutionell rasism. 

Polisspioner sägs ha anlitats för att få fram uppgifter som kunde användas för att smutskasta Stephens familj. Den oberoende kommissionen IPCC (tidigare Independent Police complaints commission, numera Independent office for police conduct) konstaterade att Lambert ”spelade en roll” i insamlingen av underrättelser genom att spioner tog sig in i Lawrencekampanjen.

Medaljer och lovord

Ingen av polisspionerna har fått rättsliga påföljder, trots att aktiviteter som identitetsstöld och att ta sig in i bostäder utan tillstånd är olagliga. De har fått behålla sina pensioner, medaljer och lovord. Under den officiella utredningen fördömde Belinda Harvey, en kvinna som lurats in i ett 18 månader långt förhållande med Lambert, honom som en ”grym och manipulativ” lögnare. Men myndigheterna har en annan syn på honom. 2008 fick Lambert den brittiska imperieorden MBE för sin tjänstgöring inom polisen.

Efter att han slutade vid polisen återuppfann Lambert sig själv som föreläsare om samhällsengagemang, islamofobi och kontraterrorism. Han fick prestigefyllda befattningar vid universiteten Exeter, London Metropolitan och St Andrews. Förvånande nog fick han jobbet på London Metropolitan efter att han avslöjats som polisspion. 

Då jag har koppling till St Andrews anslöt jag mig till kampanjen som krävde att universitetet skulle vidta åtgärder. De ignorerade oss dock. Universitetets dåvarande rektor, Louise Richardson, gjorde följande, enligt mig skamliga, uttalande: 

”Jag tycker att det är helt rimligt att anställa personer som haft verklig erfarenhet vid en institution som undervisar kontraterrorism. Jag tänker inte lägga mig i vad folk gör privat, vilka de än är.” 

När den verkliga erfarenhet ett universitet värdesätter bland annat består i att lura, kränka och förstöra oskyldiga människors liv måste man fråga sig vad som skulle krävas för att diskvalificeras. Frågan fick ett svar när Lambert, i samband med att avslöjandena kring Stephen Lawrence började dyka upp, lämnade sin tjänst.

Ända upp i toppen

Att sluta leden på det viset verkar nästan vara allmänt utbrett. Richard Walton, den polisinspektör som anklagades jämte Lambert för att vara inblandad i spioneri inom Stephen Lawrence-kampanjen, lämnade sin tjänst strax efter att IPCC drog slutsatsen att han skulle ”ställas till svars för vanhedrande uppförande”, och undslapp potentiella disciplinära påföljder. Försvann han obemärkt? Nej. Han skrev en rapport för den dunkelt finansierade tankesmedjan Policy exchange, vilken krävde strängare straff för miljöaktivister. Hans rekommendationer antogs av regeringen och införlivades i den drakoniska Polislagen från 2022. Så medan polisspionerna inte fick några påföljder döms nu fredliga demonstranter, på hans inrådan, till långa fängelsestraff.

Än idag vägrar polisen att släppa de dokument deras spioner sammanställde.

Vi vet att det här sträckte sig ända upp i toppen. SDS, som polisspionerna arbetade för, finansierades av inrikesdepartementet och tillsågs av flera inrikesministrar. Trots att han själv utsattes för spioneri har Starmer, i sin senare roll som överåklagare, anklagats för att driva en omfattande mörkläggning av polisspionverksamheten. Än idag vägrar polisen att släppa de dokument deras spioner sammanställde, likt Stasi, om de oskyldiga människor de lurade. Det är svårt att inte dra slutsatsen att det officiella livet i det här landet är genomruttet.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian
.

Översättning: Jenny Cleveson