Han är en av de avgörande opinionsbildarna för detta skifte.
Han gjorde rasismen rumsren.
Den nya regeringen är på många sätt hans alldeles egen rullstensås, där angrepp på fria medier och misshagliga organisationer redan ligger kringströdda som väldiga, hotfulla klippblock.
Hur bekymrad är PM Nilsson?
Inte ett dugg.
Han kliver rakt in i regeringen som statssekreterare åt statsministern. Det är alldeles sanslöst. Tjänster och gentjänster. Radikaliseringens slutstation.
Nu har han väl äntligen hittat hem.
”Om statsministern vill ha min hjälp är det mycket som ska till för att säga nej”, säger PM Nilsson till Dagens Industri. Ja, tydligen.
Det är aldrig sunt när ledarsidornas hjärnor blir uppsugna i politiken, eller praktiserar rundgång mellan den journalistiska opinionsbildningen och politiken – men fallet PM Nilsson är extraordinärt.
Han har så målmedvetet bedrivit en kampanj, konsekvent omformulerat det liberala uppdraget. Och nu kvitterar han ut valresultatet med en maktposition som Ulf Kristerssons högra hand.
”Vad som är alldeles glasklart är att den stora affärstidningens opinionschef har gjort en våldsam förflyttning under senare år. Precis som Liberalerna. Precis som Moderaterna. Och av exakt samma anledning.”
Jag skrev det i en tidigare artikel om PM Nilsson, han har blivit något av en deprimerande följetong.
2014 hände något med honom. Fram till dess drev hans ledarsida på för generös flyktingpolitik och emot tiggeriförbud. Medarbetare uppmuntrades att skriva sådana artiklar. Men sedan, efter valet, bytte PM Nilsson blixtsnabbt fot. Det har journalisten Ida Ölmedal, då en av dessa medarbetare, berättat om:
”Nu ville han strama åt flyktingpolitiken och propagerade för tiggeriförbud med hänvisning till svenska folksagor. Samtidigt manade han näringslivet att samtala med Sverigedemokraterna för att forma det i borgerlig riktning.”
PM Nilsson drillade redan i oktober 2014 näringslivet att ”bjuda in SD” för att kunna kapitalisera och samtidigt – genom näringslivets goda inflytande – förvandla dem från högerextremister till… något annat, snällare, kontrollerbart.
Så har det fortsatt, med stigande amplitud.
2018, strax före valet, intensifierade han sin kampanj. Då hette det att vi måste ”integrera” SD, att ”avståndstagandet är så hårt och oresonligt” och ”för att förstå ett parti måste man prata med dess företrädare och ledning”.
Han bifogade för säkerhets skull en detaljerad manual.
Jag har hävdat att PM Nilsson inte längre är liberal. Men jag hade fel där. Han är en typisk svensk liberal, av det slag som nu härskar över all liberal politik- och idéprodutktion utanför Dagens Nyheters allt mer ensamma ledarsida.
Älskar marknaden. Hatar socialdemokratin över allt annat.
Han är ju inte ensam. Han har sällskap av sådana som Anna Dahlberg på Expressen (hon tog nyligen in den rasistiske flåbusen Hanif Bali som sidekick) och näringslivets alla särintressen. Och av Liberalerna.
Men ja, han var bland de första att lämna anständigheten bakom sig. Och nu påstår han att regeringen kommer att värna frihetliga värderingar. Det kan man med fog kalla hyckleri och definitivt inte heller något annat än radikalisering.
”Det är lätt hänt att tro att Socialdemokraterna är något annat än de är. Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.”
Så skrev han i januari 2022.
Skulle lika gärna kunna ha kommit direkt från Jimmie Åkessons trollfabrik.
Bara dagar senare mindes han stormningen av Kapitolium – genom att kritisera Socialdemokraterna, eftersom att dess ledande företrädare framhållit att Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin.
”En regering ska bemöda sig om att värna demokratins grundläggande normer. Till det hör att vårda oppositionens legitimitet. Fria val och fredlig maktväxling förutsätter att partierna respekterar varandras likhet inför lagen. Alla partier i riksdagen har lika rätt”, skrev PM Nilsson.
Hotet mot vår demokrati är inte fascism utan… socialdemokratin.
Där någonstans började metamorfosen bli fullgången.
Eller var det när han hyllade Sverigedemokraternas vitbok och mognadskurva?
”Partiet har lämnat försvaret av en svensk etnicitet, helt reviderat partiprogrammet, ändrat sin principiella inställning till invandring, kastat ut sitt radikala ungdomsförbund och ändrat åsikt om EU och Nato. Det är en utveckling som alla bör välkomna.”
Eller var det när han ställde sig i en tv-studio för att mästra Willy Silberstein om att Sveriges judar inte alls behöver frukta partiet med grava antisemitiska problem.
”Man kan inte med hedern i behåll idag säga att SD är ett nazistparti eller ens ett särskilt radikalt parti”, sa PM Nilsson då.
Nu ska han skörda frukterna av sitt envisa arbete.
Med hedern i behåll?
Han har själv för länge sedan förlorat förmågan att göra den bedömningen.
