Det var egentligen orättvist av mig att projicera irritationen på just Wiman eftersom han är långt ifrån ensam om att ägna sina spalter åt avlägsna blodsband. De senaste åren har släktforskning gått från att vara något obskyrt pensionärer sysslar med till att bli ytterligare en folklig betaltjänst. Via appar som ”My heritage” och ”Ancestry” har det självupptagna och slappa researcharbetet populariserats och blivit pinsamt enkelt att genomföra. Och att dela med sig av. Oavsett om ens förfäder består av skånska bönder, adelsmän eller finska kokerskor som visar sig vara ryssar verkar det inte finnas någonting som den svenska medelklassen är lika besatt av att diskutera.

En annan anledning till att det var obefogat av mig att ge mig på just Wiman var att han, till skillnad från alla andra som diskuterar och skriver om ämnet, faktiskt problematiserade det. I krönikan hänvisar han till Albert Camus ord från ”Den första människan”; ”de fattigas minne är mindre välunderhållet än de rikas” vilket enligt den fransk-algeriska författaren leder till att tiden som passerat återfinns hos de övre klasserna. 

Som dotter till en kurdisk flykting vet jag inte mycket om tiden som passerat. Halva mitt släktträd förvandlas snabbt till en diffus massa av människor som vi kallar kusiner och farbröder men som lika gärna kan vara barndomsvänner eller grannar. Alla är släkt, men på vilket sätt är irrelevant och självklart finns ingenting nedskrivet eller dokumenterat. Det samma gäller födelseår, ett stående skämt i min familj är att min pappas fru menar att hon egentligen är minst fem år yngre än det står i hennes svenska pass. 

En liknande, lite skadeglad, känsla kan drabba mig när den svenska medelklassen börjar rabbla anor och arv som om de vore adliga

Min syster (eller är det min kusin?) har tidigare skrivit om ämnet i Expressen, då i förhållande till Sverigedemokraternas ambitiösa folkräkningsprojekt: ”Så när SD nu ska sätta i gång med sin stora folkräkning och börja knacka dörr och räkna skallar fylls jag med glädje, försök bara tänker jag, den kurdiska glitchen kommer ställa till det! Alla kommer att presentera sig med ett av sina tre namn, sina barn med ett av de andra namnen och sedan säga ett födelsedatum lite på måfå”. 

En liknande, lite skadeglad, känsla kan drabba mig när den svenska medelklassen börjar rabbla anor och arv som om de vore adliga. För är det inte lite högtravande, töntigt och framför allt, ganska ointressant att diskutera släktträd och genetiska kompositioner? 

Den offentliga släktforskningen anknyter både till den pågående kulturdebatten om självupptagenhet i litteraturen och till den nepo baby-debatt som fyllde kultursidorna för ett tag sedan. Då anklagades jag för att vara barn till Gunilla Brodrej, fast hon i själva verket är gift med min pappas ”kusin”. Den svenska frustrationen över att inte fatta hur min släkt hänger ihop var nästan rörande, men bakom det finns en oförståelse som ur ett politiskt perspektiv riskerar att bli farlig. 

Kraven på att våra rötter ska kategoriseras och dokumenteras  kommer både inifrån och utifrån. Med en kommande folkräkning, ett potentiellt förbud mot kusinäktenskap, släktforskningsapparna och ett bakåtsträvande fokus i våra berättelser om oss själva återstår snart bara det som är fyrkantigt och renavlat.