I takt med att fler försvinner och tystnar har jag den senare tiden tänkt särskilt på hur extremiseringen drabbar antirasister och feminister. Hur synen på mänskliga rättigheter kommit att skifta och så även synen på antirasism och feminism.
Effekten är ökad hotbild
Nyligen skrev den moderata politikern Henrik Sundström på Twitter att Expo är ”vänsterextrema” med kopplingar till antifascistisk aktion. Att det han påstår helt enkelt inte stämmer tycks inte bekymra honom det minsta, istället fortsätter han sprida sina falsarier, påhejad av den högerextrema och rasistiska miljön.
Men det är inte enbart Expo som får en släng av sleven, i flertalet inlägg beskriver han även Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, som en vänsterorganisation med ett ”alldeles för ensidigt fokus”.
Att beskriva aktörer som granskar och uppmärksammar den radikala högerns idéer som problematiska har länge varit en taktik från extremhögern. Konsekvenserna märker de flesta inom dessa organisationer/rörelser av: en ökad hotbild. Att Sundström de senare åren lobbat för att extremisera stiftelsen Expo, och nu så även SKMA, tyder på det många har varnat för: högerns försök att närma sig den radikala högern, genom att urholka förtroendet för antirasistiska aktörer.
Dumpen hänger på
Henrik Sundström är dock inte ensam om att vädra den här typen av tankar. Nyligen skrev Dumpens Sara Nilsson ett inlägg på Facebook där någon länkade till Expo. Hon svarade:
”Att länka till Expo känns lika ofräscht som att länka till Nordfront.”
Att jämföra en demokratisk antirasistisk organisation med Nordiska motståndsrörelsen – den farligaste nazistorganisationen enligt Säkerhetspolisen – är sanslöst. Jag hör av mig till Sara Nilsson för en kommentar. I ett meddelande skriver hon:
”Jag jämför inte Expo med Nordfront. Jag skriver att det känns lika fräscht att dela Expo som Nordfront i en opolitisk grupp som enbart handlar om övergrepp på barn. Ämnet rasism får man diskutera i andra grupper än vår. Både Nordfront och Expo är tydliga med sina inriktningar och hör således inte hemma hos oss”.
Nilssons resonemang stämmer in i något jag ser som mer allt mer förekommande. Mänskliga rättigheter, det Europa i spåren av andra världskriget bestämde sig för att anamma, politiseras alltmer.
Lika goda kålsupare?
I den nya ordningen är antirasister och nazister lika goda kålsupare, båda två politiska ytterligheter. Sara Nilssons och Henrik Sundströms åsikter existerar inte i ett vakuum. Det är en del av en större samhällsförändring som påverkar organisationer, journalister, antirasister och feminister.
När Sverigedemokraternas Tobias Andersson beskriver Dagens ETC som ”vänsterextrema” i en Rapport-sändning utan att reportern invänder, bör varningsklockorna ringa.
Etiketteringen av organisationer och personer har haft en djup påverkan på föreningar och särskilt det muslimska civilsamhället. Organisationer som Ibn Rushd tycks inte kunna bli av med extremiststämpeln, trots att flertalet rapporter slagit fast att de är en demokratisk verksamhet med god kvalitet.
Jag tror att det finns lärdomar vi alla kan dra av det, men också vad som sker med verksamheter när allt färre vill associeras med dem, som en konsekvens av bilder som etsat sig fast i offentligheten.
Misstänkliggöranden tenderar att slå rot i ett samhälle om inte fler i ett tidigt skede säger ifrån.
Någonting håller på att ske i vårt samhälle, och det är i skrivande stund som också berättelser formas. Med radikalnationalister i makten är det i slutändan vår uppgift att stävja den utvecklingen. Om man frågar sig hur så är det här en bra plats att börja på, protestera när antirasistiska aktörer och journalister extremiseras.
