Som socialliberal riksdagsledamot i konflikt med partiledningen. Som ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund i konflikt med Per Ahlmark. Som den förste som stod mest upp på barrikaderna för palestiniernas rätt. Inte så populärt. Men Per var inte sådan som sökte popularitet. Han stod för sina åsikter, vilket kostade på.
Hans doktorsavhandling handlade om Folkpartiets inre liv. Det var inte en smeksam redogörelse, tvärtom. I det liberala ungdomsförbundets lokaler hänger tavlor på alla dess ordföranden. Tavlan med Per hänger upp och ner. Jag vet att Per gillade det. Hans memoarer heter Motvalls.
Han lämnade Folkpartiet. Ett av alla skäl var frågan om kärnkraft. I sin bok Det behövs ett framtidsparti skrev han:
”Ett par veckor före valdagen 1979 (Per var fortfarande folkpartist) ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”
I sin dagbok skrev han – på ryska för att försvåra tjuvläsning – i februari 1980: ”Varför inte ett nytt parti?” Den 7 juni samma år skrev han på DN debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti som inser att “tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”.
Det var den artikeln jag och många andra gick igång på. Han skrev: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan beskriva nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."
Så kom den då. Dagen då flera hundra personer träffades i en stor skolaula för att bilda Miljöpartiet. Det var den 19 september 1981. På dagen 42 år innan det att Per Gahrton avled. Den dagen har format mitt liv. Inte bara för att jag skulle komma att bli språkrör efter Per. Det var där på det partibildande mötet jag och Lena träffades. Vi blev med parti innan vi blev med barn. Vi firar 42 år tillsammans.
Per levde de sista åren med en svårt fysisk sjukdom som gjorde det svårt för honom att ens skriva. Han kämpade med sina memoarer.
Jag minns första gången jag talade med Per, han hade ringt i telefon och berömt mig för en smärre grej jag gjort i Förtroenderådet – det gav mig inspiration att jobba hårdare för partiet. Av detta lärde jag mig att som språkrör varje månad ringa en för mig okänd aktiv medlem i MP och fråga efter hur läget var.
Som språkrör kände jag alltid stöd från Per. Och det märkliga med Per var att han levde upp till sin egen kritik av maktmissbruk och partiledarfasoner som han kritiserat utåt. Han utnyttjade aldrig den makt han som initiativtagare, språkrör och därefter som något av grå eminens hade. Tvärtom, han var ödmjuk internt. Ödmjuk och lyssnande. Han kombinerade politiskt strategiskt tänkande med intellektualism.
Minns hur han tidiga morgnar på kursgårdar kunde komma ner med färdigskrivna lysande artiklar som han formulerat innan frukost. För övrigt var han gigantiskt språkkunnig, följde världens tidningar, talade ryska såväl som kunde läsa kinesiska tidningar om det krävdes för att begripa världen.
Vi är många som har all anledning att rikta ett stort, varmt tack till Per. Jag tillhör de som har allra mest anledning.