Vid strejkens inledning proklamerade en arbetsgivarrepresentant för MTR som kör pendeltågen på uppdrag av SL i Nyhetsmorgon, att ”vilda strejker hör inte hemma på svensk arbetsmarknad”. Det är han inte ensam om att tycka. Och när det gäller pendeltågen har arbetsgivarsidan inte bara backning av Svenskt Näringsliv, utan också i princip alla politiska partier med beslutsfattare i Stockholmsregionen – grån högern till mittenvänstern. I dagsläget är det bara Vänsterpartiet som står på lokförarnas sida i den här frågan.
Fackförbundet Seko var, precis som väntat eftersom medbestämmandelagen i Sverige reglerar precis detta, snabba med att ta avstånd från lokförarnas vilda strejk.
”Vi driver viktiga frågor för att förbättra villkoren och arbetsmiljön för våra medlemmar. Att i det läget organisera olovliga och vilda strejker gör det knappast lättare att förhandla”, skriver förbundet på sin hemsida där man också uppmanar anställda att inte dela i olovliga stridsåtgärder med hänvisning till pågående kollektivavtalsförhandlingar.
Det aktuella kollektivavtalet går ut i närtid och förhandlingarna är påbörjade. Frågan om tågvärdar finns bland yrkandena.
Tydligen kände lokförarna föga lust att vänta in ett eventuellt skarpt läge i avtalsförhandlingarna. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad det beror på. I den här frågan har, menar arbetarna, arbetsmiljön och säkerheten för resenärerna ställts åt sidan för att möta effektiviseringskrav. Det kan man inte gå med på och det har man försökt få gehör för sedan frågan väcktes i regionen och hos arbetsgivaren för ett par år sedan. Utan lycka.
Av allt att döma verkar dialogen, samverkan och kommunikationen parterna emellan ha varit allt annat än fruktsam. Politiker och arbetsgivare vill modernisera och införa mer teknik i systemet. Arbetskraften protesterar och varnar för konsekvenserna. Ingen lyssnar. Socialdemokraterna lovade att tågvärdarna skulle vara kvar, men när de tog över efter moderaterna vände de arbetarna ryggen. Nu är vi alla där vi är.
Den ideologiska konflikten i den här strejken handlar inte egentligen om någon som kör ett tåg alls. Den handlar om en klassisk kamp mellan arbete och kapital. Den handlar om hur näringslivet sitter på enorm kassa dedikerad till att upprätthålla just precis ideologiska konflikter mot arbetstagare med det långsiktiga syftet att pressa löner och villkor nedåt.
Varje enskild konflikt är förvisso en möjlighet att vinna för alla konfliktande parter, men arbetstagarsidan har i regel mindre att vinna än arbetsgivarsidan därför att arbetsgivarna har större möjligheter att få enskilda vinster förvandlade till stora generella segrar.
Den som minns striden i Göteborgs hamn för några år sedan minns säkert å ena sidan det stora folkliga stödet för kampen som hamnarbetarna förde och å andra sidan vad som hände sedan. Politikerna, mitten och högern ledda av Socialdemokraterna i regeringsställning, gick vidare med vad som skulle resultera i inskränkningar av strejkrätten.
Det är det det handlar om.
I Sverige strejkas det knappt alls. Som exempel har antalet förlorade arbetsdagar på grund av olovliga strejker i Sverige varit 150 sedan 2017 – försvinnande få dagar i förhållande till det totala antalet arbetade dagar under samma period. Enligt medlingsinstitutet strejkar svensk arbetskraft ungefär en snöboll i rymden i storleksordning sett mott våra grannländer. 2021 strejkade svenskarna som exempel bort elva hela dagar genom lovliga strejker. I Norge, Danmark och Finland strejkade man totalt under samma år i motsvarande 393 750 dagar.
Den som säger att vilda strejker inte hör hemma på Sveriges arbetsmarknad bör tänka igen. Det är inte orimligt att tänka att förekomsten av vilda strejker skulle kunna komma att öka i Sverige. Medan inflationen rusar och vanliga arbetare går på knäna visar vare sig politiker eller centrala fackliga organisationer någon vilja att bedriva riktig kamp för bättre liv och villkor. Den påtagliga splittringen på arbetsmarknaden och i samhället i stort lägger knappast någon annan grund än för den arbetskraft som är trött på läget att agera.
Just nu är det i frågan om tågvärdarna. Om de försvinner permanent i Stockholms pendeltågstrafik märker kanske ingen i övriga Sverige det i sin vardag direkt. Men snart följer ringarna på vattnet-effekten. Effektiviseringar i all trafik, i hela landet – precis som det funkar i alla frågor på arbetsmarknaden. Arbetsgivarsidan har inte anledning att backa. Och precis därför borde inte arbetarsidan göra det heller. Inte en enda millimeter.