Men frågan är om hans krönika, på samma sätt som Carl ”Guldmunken” Cederströms omskrivna text om sitt liv som volcel (SvD, 22/2 2020), blir den perfekta kontaktannonsen som lockar till sig horder av barnsugna kvinnor som Patrik Lundberg kan välja och vraka emellan? 

Njae, på ett sätt tror jag inte det, och det har dels att göra med att Lundberg uttrycker att hans situation som singel och barnlös är just ofrivillig (till skillnad från Cederströms självgoda skryt om sitt högst självvalda celibat) – vilket nog ofta kan uppfattas som något oattraktivt. 

Men det handlar också om att Patrik Lundberg inte på samma sätt som Carl Cederström (lång, vit, blond, vältränad) förkroppsligar vad som anses vara en normativt attraktiv man i Sverige 2023. 

Det är i alla fall vad Lundberg själv påstår i sin uppmärksammade brevväxling ”Liggmaktsordningen” i tidningen Bang, där han för journalisten Amat Levin beskriver hur han som adopterad, östasiatisk man tillhör den grupp som svajpas bort mest på Tinder och som tvingas bemöta en väldigt stereotyp, rasistisk bild: ”Vi är kortväxta, vi har nördbrillor, vi är feminina och så har vi väldigt, väldigt små kukar.” Att rasistiska stereotyper även frodas på den så kallade kärleksmarknaden är tyvärr fortfarande sant. 

Däremot lyckas Patrik Lundberg väldigt bra med att förmedla de fantasier (”när jag somnar drömmer jag om pysventiler, mjölk-ersättning och babyservetter”) och rädslor (”tänk om jag hamnar i facket med den femtedel av alla män som aldrig blir pappa”) som många ofrivilligt barnlösa singelkvinnor säkert kan känna igen sig i. Ett annat lyckat drag i hans kontaktannons-krönika är att han signalerar att han faktiskt kan ha relationer (ett sex år långt förhållande som tog slut förra sommaren) och att han är feministiskt medveten (medger att vi lever i ett manssamhälle).

Att han skriver så självutlämnande och ärligt är såklart ytterligare ett plus. Men det mest uppseendeväckande, och avskräckande, med Lundbergs text är nog att han på riktigt tycker att man blir gubbe när man fyller 40! Förutom att det såklart inte stämmer så får det mig också att undra om han tycker att 40-åriga kvinnor är tanter som han (troligtvis) inte vill dejta och försöka skaffa barn med?

Och när han leker med tanken att han i värsta fall kommer tvingas vänta tills han är 70 år för att bli pappa – och då måste skaffa barn med ett nuvarande dagisbarn – så känns det faktiskt som att hans åldersångest och 40-årskris är större än hans barnlängtan.