Under helgen kom Rasmus Paludan till Uppsala. Ett 50-tal personer dök upp, några hoppade på hans bil och Paludan tvingades åka därifrån i ilfart. I en perfekt värld hade Paludan fått göra det han gör och det hade förståtts utifrån hans världsbild: en högerextremist med det uttalade syftet att rensa muslimer från Europa. Inte bara muslimer, när han ställde upp i den nazistiska podden Radio Svegot, som drivs av svenska nazister sa han:
– Jag vill inte ha fyra miljoner kristna negrer heller. Det är en fråga om vi gillar att vara danskar…
Inte bara ”provokatör”
Paludan förstås av många som en ”provokatör”, en aningslös figur som inte är särskilt ideologiskt driven. Det har de senaste veckorna blivit särskilt mer påtagligt hur det varit omöjligt för många att hålla fler tankar i huvudet samtidigt – och dessutom kraftigt reagera mot den antimuslimska utvecklingen. Det sistnämnda börjar bli en bristvara.
Det har aldrig varit förbjudet att bränna en koran i Sverige. Inte heller lär det – eller bör det – förbjudas. Vi kan aldrig ha en lagstiftning som bygger på vad vissa anser är okej/inte okej kopplat till heliga skrifter, eller för den delen övriga saker. Det finns mycket många håller heligt i det här landet, om lagen hade förhållit sig konsekvent till det blir det i längden en omöjlighet. Var går gränsen? Om min religion håller lampor heligt – bör då en lagstiftning förhålla sig till det, om vi blir tillräckligt många med liknande syn?
Alla klumpas ihop
Det som också bör tillåtas är reaktionerna på koranbränning. Många muslimer (långt fler än de som dök upp för upplopp) är kritiska utan att ta till våld. Imamer som lägger sin tid och energi på att lära ut om koranen, vanliga människor som höjer sin röst på andra sätt – pratar om det, skriver om det. Men i debatten klumpas varje sådan röst samman med upploppmakare. Trots att polisen och Correns avslöjande visade att upploppen organiserades av kriminella gäng, blir det någon symboldiskussion om islam och muslimer som inte kan respektera andras yttrandefrihet.
Svaren på de principdiskussioner som pågått de senaste veckorna finns redan i vår lagstiftning. Att skända/bränna något (genom tillstånd) är ej ett problem. Men om en högerextremist gör det kan det bli föremål för hets mot folkgrupp.
Antimuslimsk utveckling
Där blir det också förvånande när Aftonbladets krönikör – Peter Kadhammar – skriver en text med rubriken ”Jag är Paludan”. I texten jämförs Paludan (en högerextremist) med Vilks (som inte var det) och Charlie Hebdo (som utsattes för ett terrorattentat). Jag funderar på om Kadhammar skulle få för sig att skriva ”Jag är NMR” – trots att diskussionen om var gränserna går för deras demonstrationsfrihet är en debatt närmare denna än den om Vilks.
Den antimuslimska utvecklingen har varit påtaglig det senaste decenniet. Det började vid att man pekade ut progressiva muslimer som konservativa islamister. Sedan pekades organisationer och folkbildande aktörer ut (de som är en garant mot konservativa krafter). Och nu pågår det en diskussion om moskéer. För att inte tala om alla jag samtalar med på daglig basis som berättar om att något har förändrats – grannar, vänner, kollegor som kan sprida antimuslimska föreställningar.
När den counterjihadistiska rörelsen fick fotfäste i spåren av 11 september var det många som reagerade. Föreställningar om muslimer som talar med kluvna tungor, muslimer som våldsverkare, misogyna, antidemokratiska – det var föreställningar som fördömdes av samhället. Numer är det mainstream. Och få orkar längre reagera på det.
Jag funderar på hur det såg ut för bara ett decennium sedan. Personer som var aktiva i debatten om islamofobi, organisationer som lyfte frågan, aktivister som drev den. Fler borde ställa sig frågan: Var tog alla egentligen vägen? Och varför försvann de?
