Säsong två av Netflixs ”Squid game” har, som väntat, blivit en enorm tittarsuccé. Redan under sina första fyra dagar på plattformen tickade serien upp till 68 miljoner visningar. Det borde kanske inte förvåna att så många ville se den sydkoreanska thrillern om hur skuldsatta människor rekryteras till dödliga versioner av klassiska barnlekar, där de slaktas i hundratal. Det fiktiva underhållningsvåldet har en mångtusenårig tradition. Men något uppenbart makabert finns i krocken med verkligheten. Eller är det kanske i språket? Att ordet död kan betyda så lite och så mycket på samma gång?
Under det senaste året har sociala medier och nyhetsflöden fyllts med palestinier som sprängs i bitar av Israel. Vi har sett skrikande barn krama sina mördade mammors kroppar, delar av barn grävas fram ur rasmassor. Vi har sett föräldrar som bortom förtvivlan vaggat sina barn i små, små vita liksäckar.
Samtidigt kastar sig publiken över ”Squid game”, en kavalkad av brutal död.
Det låter kanske som att jag vill moralisera. Det vill jag inte. Det är Israel, inte ”Squid game”-tittarna, som bombat sönder hela släkter och nu svälter Gazas barn genom att stoppa förnödenheter vid gränsen. Det är svenska politiker, inte Netflix-abonnenter, som bestämt sig för att avsluta stödet till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, medan föräldrar i Gaza tvingas mata sina barn gräs för att de ska överleva.
Kanske handlar streamingrekorden kring ”Squid game” om att få kontroll: en brutalitet som går att trycka paus ifrån, till skillnad från kris och krig. Det är heller inte svårt att försvara behovet av underhållning när världen rämnar. I fiktionen finns hoppet om upprättelse, en begriplig berättelse när verklighetens ondska är ogripbar. I just "Squid games" fall – en satir över senkapitalismens fasor, om huvudpersonen som försöker sabotera spelet inifrån. Allt medan hans medspelare fortsätter att massakreras.
Och kanske funderar majoriteten av ”Squid game”-tittarna inte alls på verklig död.
På Instagram skriver författaren Johanna Wallin att hon följt nyheternas räkneverk dag efter dag, tills de stannade. Det går inte längre att räkna de dödade i Gaza. På nätet hittar jag däremot snabbt artiklar med rubrikerna ”Every major death in Squid game season 2” och ”Every 'Squid game' death in chronological order”. Statistik förs löpande om hur många spelare av de ursprungliga 456 i tv-serien som dött eller som fortfarande är vid liv.
Kanske behöver vi ett nytt ord för död. Så att det verkligen känns
Jag tänker på alla sönderbombade, torterade, svältande i Gaza som aldrig fick ett namn i nyhetsrapporteringen, eller ens blev en siffra. Som Dagens ETC:s granskning i höstas visade krävs det tolv dödade palestinier för att få lika många omnämnanden som en dödad israel. Medan israeler rapporteras som just ”dödade” beskrivs palestinier oftare som ”omkomna”. Som om ingen var skyldig.
Ordet död betyder så lite för oss. Någon blir knivhuggen i nacken med en gaffel i en karamellfärgad streamingsuccé. I ett land som inte är vårt utplånas ett helt folk medan världen tittar på.
Kanske behöver vi ett nytt ord för död. Så att det verkligen känns. Kanske behöver vi fundera på vems liv vi är så likgiltiga inför att det knappt berör oss när personen sprängs i bitar.
Människorna i Gaza föddes som skrynkliga spädbarn, lärde sig krypa, säga ”titta”, hoppa på ett ben och började i skolan. Så småningom blev de kanske någons mamma, pappa eller vän. Många av de dödade hann inte ens lära sig gå. Men de hade små hjärtan som slog, händer som greppade kring sina föräldrars fingrar och en fjunig liten hjässa som någon brukade lukta på.
Alla hade namn.
