I del ett, den här, förklarar han hur han uppfann black metal. Och om hur mannen som Vikernes högg ihjäl för 31 år sedan, verkligen förtjänade vad han fick. Allt berättat med en olidligt påfrestande ironisk von oben-ton, direktimporterad från en fjärtluktande och finnig rollspelsklubb.

”To hell & back again – my black metal story” är pubertalt småsint, vilket är ett konststycke i sig då den samtidigt är plattan i mattan black metal-boomerism som i full fart rasar mot alla politiskt korrekta sellouts.

Framförallt är Burzum-boken supertöntig. Och trots blygsamma 150 sidor och generöst tilltagen barnboksstorlek på texten, är den plågsamt svår att avsluta. 

Idag är norsk black metal sedan decennier ett storsäljande popkulturellt varumärke, en del av landets turistnäring, och ett med råge erkänt eget kapitel i rockhistorien

Vad får vi veta som vi inte redan visste? Nästan ingenting. 

Den idag 51-årige Varg Vikernes liv är ökänt och väl nedtecknat. Mannen och hans enmansband Burzum är ikoniserad och idoliserad långt bortom de, från början, extremt obskyra subulturella sammanhang där allt startade i början av 1990-talet. 

Idag är norsk black metal sedan decennier ett storsäljande popkulturellt varumärke, en del av landets turistnäring, och ett med råge erkänt eget kapitel i rockhistorien, bredvid Chuck Berry, gangsterrap och Taylor Swift. Burzum-loggan dyker upp på omslaget till DN Kultur såväl som på P3 Gulds röda mattor. 

Därför är ni bekanta med Vikernes historia vare sig ni vill eller ej: undergroundsuccén med Burzum, mängder av kyrkbränder, det brutala mordet på kollegan och kompisen Øystein ”Euronymous” Aarseth, de många åren i fängelse, och sedan ett nytt liv som vit makt-influencer på den franska landsbygden, där Vikernes med fru och tusen barn preppar för det stundande raskriget. 

Att han ser sig som offer för ett korrupt system då han dömdes till 21 år för mord och mordbrand, nej det krävs det ingen Leif GW för att räkna ut på förhand. Han jämför sitt öde med det ”karaktärsmord” som drabbade den nazivänlige norske författaren Knut Hamsun efter andra världskrigets slut.

När mannen bakom black metals största chockrubriker nu änteliiigen ska få ge sin egen ofiltrerade version av augustinatten 1993 då Euronymous dog, så är det förändringar i marginalen jämfört med det förhatliga ”mainstream medias” officiella beskrivning.

Okej, det var inte 23 knivhugg utan kanske några färre då en del av offrets skador kan ha uppstått av glassplitter? Vem bryr sig? Mannen är död. Sedan länge. Men Vikernes frustar skadeglatt om och om igen att killen han dödade var en usel människa, en lögnare och posör och kommunist, en rutten och osympatisk bedragare som alla hatade. Det är patetiskt att läsa Vikernes försvarstal. Ovärdigt, till och med för en morddömd fascist. 

”To hell & back again” är sopor. 

För att ta en liknelse en promille av er kommer att greppa: Vikernes biografi, som till största delen handlar om åren 1991 till 1993, är jobbigare att ta sig igenom än Abruptums första album.

Får man någon ursprungsförklaring till Vikernes hat? Nej, inte det heller, trots att Burzum-gubben är en av få människor i dagsläget som stolt kallar sig rasist. Någonstans kan det bottna i en avsky för politiskt korrekta hårdrockare i mjukisbyxor, som tjatar om ”aLL tHosE pOor STarvIng AfriCaNs” (ja, han använder Svampbob Fyrkant-formatet när han skriver). Men det är ytterst oklart även om föraktet för mjukisbyxor återkommer gång på gång, som vore han Kajsa Ekis Ekman.

Vad som är solklart är dock att Vikernes ser black metal, Norges liksminkade kulturarv, som en i grunden rasistisk, etno-nationalistisk, hednisk och aktivistisk revolt mot samhället. ”Alla i scenen var öppet rasistiska och nationalistiska” minns han ljuvt nostalgiskt den gamla goda tiden i Bergen och Oslo. Men nu, suckar han, har allt det tonats ner eller tvättats bort helt av media, och black metal är bara en ”tandlös, ofarlig 'satanisk' clownshow, som ingen tar på allvar”. Själv har han aldrig svikit idealen utan är lika mycket rasist nu som då. 

I slutändan är det den enda lilla, lilla behållningen med att läsa den hyllade musikern Varg Vikernes ord om sitt liv och sin karriär. Det är helt oredigerat och helt befriat från reflektion och självinsikt. 

Och i svartvitt med högt uppdragna kontraster, som om det var ett nattligt kyrkogårdsfoto reproducerat på en antik kopieringsmaskin, tecknar då Vikernes sig själv som den han alltid varit: en ensam rollspelskille hög på sina egna fisar och bilden av sig själv som överlägsen resten av mänskligheten.