Saluhallen är ett monument över lyxshopping och extravaganta priser. Renoveringen följer i samma spår: kvittot landar på 1,3 miljarder kronor, långt över tidigare aviserade summan på 585 miljoner kronor. Stockholms Stad deklarerar nu att "Saluhallen har fått tillbaka sin forna glans”. 

Den cirka 3 000 kvadratmeter stora hallen har alltid varit en klassmarkör och ett safe space för överklassen där det är möjligt att handla, skvallra och konsumera allehanda rusdrycker utan att behöva störas av staden utanför. Själva byggnaden som inhyser saluhallen är vacker, med en katedral i skånskt tegel och en takkonstruktion av valsat järn, buret av gjutjärnskolonner. Grundtanken är en korsning av en borg och ett orangeri. Låt den stå som symbol för en stad med ojämn fördelning och påtagliga skillnader i livsvillkor, levnadsvanor och hälsa. 

Ytterstadens centrum präglas av tomma butikslokaler och otrygga centrummiljöer. Handlare vittnar om för höga hyror, anonyma storägare och frekventa ägarbyten. Längre ut längs tunnelbanenätet finns dagsfärska exempel. I Rågsved ska ”kringlan”, det historiska centrumet, säljas efter 16 år i samma ägo. Den privata hyresvärden, som tjänat hutlöst med pengar på affären, har låtit lokalerna förfalla. Ägaren skyller ifrån sig och säger att centrumet är "i samma skick som resten av området". 

Osynliga privata fastighetsägare i gigantiska företagsstrukturer köper och säljer centrumlokaler, skiter i underhåll och lyssnar inte på lokala handlare och invånare. Här är Dennis Wedin inte lika mån om att skapa mötesplatser, fastigheten är inte prioriterad och staden ”tackar nej” till att köpa Rågsved C trots vädjan från både de som bor och arbetar i förorten.

Stockholms stad finansierar Östermalms Saluhall Magasin, ett "exklusivt magasin" till en "mycket kvalitetsmedveten målgrupp”. För människor ”som uppskattar la joie de vivre och som är villiga att betala för den livskvalitet de aktivt värnar om”. Det tryckta magasinet har en upplaga på 10 000 nummer som förutom att den finns tillgänglig inne i saluhallen delas ut till företagskunder och stammisar med ett upptagningsområde som inkluderar "hotellpartners, exklusiva träningsanläggningar, restauranger inom handlarnas egna nätverk” och "olika event med samarbetspartners”.

Stamkunderna som får tidningen beskrivs på hemsidan som en ”väldigt förmögen grupp”. Varje nummer finns tillgängligt online, och dem är fullkomligt strösslade med reklam och reportage om det allra dyraste av allt. Lyxmäklare får trängas med smyckesdesigners och livsstilsreportage om kändisar eller resor. Kläderna som det tipsas om kostar tusentals kronor. Byrån som producerar magasinet på uppdrag av saluhallen erbjuder också exklusiva privata visningar av hallen, med ”njutbara smakprover från olika butiker”. I innerstaden ökade medelinkomsten mellan 1991 och 2012 med 64 procent. I Skärholmen ökade medelinkomsten under samma period med 1 procent och i Rinkeby-Kista med 5 procent. 

Mattias Johansson, chef för restaurangen Lisa Elmqvist i saluhallen, låter i Aftonbladet övertygad om succén med saluhallens renovering. "Det blir några ören på skattesedeln men det tror jag folk glömmer snabbt när man ser hur fint det är här”. En stark tröst för ytterstadens medborgare. Stadens ören och skattebetalarnas inbetalningar borde gå till nödvändiga investeringar i lokalsamhällen istället för elitens lyx.