– Lova att roa er ordentligt nu, sa polisen.
Det fanns viss oro för terrordåd. Men så snart allt började gick den upp i rök: Folk drog kollektivt efter andan på kajen när en rök-kanon exploderade i Frankrikes färger, blått, vitt och rött över Austerlitz-bron.
Eventuella våldsverkare gick säkert hem när regnet började porla. Inga särskilda incidenter rapporterades.
Musik dånade ur högtalarsystem, storbildskärmar var monterade längs kajerna för att ingen skulle missa vad som pågick och publiken blev till ett slags politiskt kommentariat som reagerade kraftfullt på allt som pågick.
Det jublades till exempel åt alla franska symboler – men när president Emmanuel Macron dök upp buades det.
Båtarna med de olika ländernas delegationer paraderade Seine-floden i bokstavsordning och inte heller de gick fria från publikens kommentarer. Första land att buas ut där jag stod var Argentina. President Emmanuel Macron hade varmt mottagit den argentinske motparten, den nyliberala galningen Javier Milei, i Élyséepalatset samma dag.
"Ett dussintal huvudlösa Marie-Antoinetter dansade till metalbandet."
Strax efter kom Algeriets delegation och då jublades det istället. Att delegationen strödde blommor i vattnet fick folk att minnas massakern i Paris 1961. Det vill säga den där gången i Algerietrevoltens slutskede då polisen i Paris polis beslutade att massmörda algeriska demonstranter genom att misshandla eller skjuta dem och sedan kasta kropparna i floden Seine. Just här. Det hade länge förnekats av franska staten men 1998 medgavs att åtminstone 40 personer dödades. Flera historiker menar dock att det snarare rör sig om 200 personer – en central smärtpunkt i fransk kolonialhistoria.
I publikens jubel fanns också ilska. Vissa vrålade. Ungarna tittade fascinerat på mig. Vad är det för speciellt med just Algeriet?
Sedan avslöjades den stora hemligheten: Lady Gaga som gömde sig bland rosa plymer dansade can-can och sjöng på franska. Ett nummer uppskattat bland folk, men inte mer än så.
Historiskt blev det däremot därefter. På kajen var reaktionen en blandning av skratt, försiktigt jubel och häpnad. För aldrig tidigare har ett metalband spelade på en OS-invigning. Gruppen Gojira spelade dessutom den franska revolutionens hymn ”Ça ira” – inledd av en huvudlösa drottning Marie-Antoinette som tittade ut från la Conciergerie – där den verkliga upplagan satt fängslad under revolutionen fram tills hon fördes till giljotinen. Ett dussintal huvudlösa Marie-Antoinetter dansade sedan till metalbandet som sjöng:
”Ça ira, ça ira ! Les aristocrates, on les pendra!”. Översatt: “Det kommer att gå, det kommer att gå! Aristokraterna, dem ska vi hänga!”.
Ett tydligt meddelande till världen: I Frankrike hugger vi huvudet av våra monarker och hänger våra aristokrater.
Och vi kröner nya drottningar: Som Aya Nakamura.
Det var ett långfinger åt landets alla reaktionära kulturkrigare.
När informationen läckte om att artisten bjudits in till Élysée-palatset för att uppträda på OS-invigningen blev det ramaskri bland fransk höger och extremhöger.
Nationell samlings Marine Le Pen, hennes systerdotter Marion Maréchal men ockå representanter ur den traditionella högern, som republikanernas Gérard Larcher och andra, menade att Aya Nakamura inte sjunger på franska. Hon använder nämligen en modern förortsslang full av låneord. Dessutom anses hon “vulgär” eftersom hon anspelar på och sjunger om sex.
Ingen sa rakt ut att kritiken berodde på att hon var svart, invandrare och förortsbo, men så ser den samtida rasismen ut.
Frankrike av idag ser dock ofta ut som Aya Nakamura. Kamerorna riktades mot den franska akademien, själva symbolen för det franska språket, och byggnaden sprakade till i guldfärgade lågor. Ut kom en gyllene Aya Nakamura flankerad av dansare och själva La Garde républicain, gardesmusikkåren som spelar vid ceremoniella högtider. Nakamura, världens största franskspråkiga artist sjöng inte Édith Piaf utan sina egna megahits ”Pookie” och ”Djadja” – med inslag av franske chanson-mästaren Charles Aznavour.
Det var ett långfinger åt landets alla reaktionära kulturkrigare och publiken där vi stod skrek i extas. De kunde texterna, sjöng med och dansande så att vattnet skvätte i vattenpölarna.
Emmanuel Macron twittrade triumfatoriskt: ”En même temps”– det vill säga på samma gång eller samtidigt. Det är hans motto i politiken: Inte varken höger eller vänster utan både och. Inte antingen traditionsbunden eller öppen utan både och.
Ofta har hans ”en même temps” avslöjats som hyckleri att dölja en liberal högerpolitik med. Och när han sedan officiellt invigde ceremonin var buandet öronbedövande. Folk avskyr sin president.
Reaktionärerna – de förlorade på knockout
Men när Céline Dion tog ton och sjöng Édith Piafs ”L’hymne à l’amour"var det över: Massorna var hänförda av helheten, inklusive alla drag queens, världens franskaste förortsdrottning Nakamura, Axelle Saint-Cirel från Guadeloupe som sjöng marseljäsen och en rad andra tecken på “woke-propaganda” som en kränkt Marion Maréchal kallade det för efter att ha sett ceremonin med sina barn. Hon menade också att det stackars republikanska gardet “förödmjukats” som uppträtt med Aya Nakamura.
Samtidigt poserade de muntra musikanterna glatt med sin huvudsångare och folkmassorna jublade.
Invigningen blev som helhet en uppvisning i mångfald, en ode till att kulturen kan chockera, bryta upp, revolutionera och samtidigt ”en même temps” – vara trogen traditionerna. Frankrikes själ är allt detta.
Emmanuel Macron vann kanske inte, men reaktionärerna – de förlorade på knockout.
Jag såg tv-sändningen efteråt. Där blev upplevelsen lamare. Vad som saknades var stämningen på gatan: Folkfest, visst, men också den franska protesten. Massorna buade ut sin president – bara den israeliska delegationen väckte mer högljudda protester – men grät samtidigt av stolthet. Och de med ursprung i de franska kolonierna kände sig inkluderade i denna snudd på osmakliga patriotismen.
Jag kan inte säga annat än: ”chapeau ! Hatten av.”
Det kommer att ta tid för de reaktionära att hämta sig.
