Selma Brodrej: Om inte detta blir tv-historia kommer ingenting att bli det

- Hey Dad, I hope you’re okay, you’re going to be okay, because you’re a monster and you’re gonna win ’cause you just win and you’re a good man and a good dad. 

Romans sista ord till sin pappa, mediemogulen Logan Roy, är precis så bisarra och känslomässigt kaotiska som resten av deras relation. Att samtalet dessutom sker över högtalartelefon, när pappan befinner sig på ett privatjet och sonen på en lyxyacht, gör repliken till ett ännu tydligare koncentrat av familjens absurda livsstil och av den geniala tv-serien Succession i stort.  

En människa finns. Han styr företag med järnhand, han låter ingenting komma i hans väg. Och så faller han ihop på en flygplanstoalett och finns inte mer. Ordspråket ”inför döden är vi alla lika” är skrattretande i sin brist på klassanalys. Vi är absolut inte lika inför döden, vilket det tredje avsnittet av säsong fyra av ”Succession” mycket träffsäkert gestaltar. Men när ett hjärta väl bestämt sig för att sluta slå spelar det ingen roll hur mycket pengar man har. Barnen kan skrika över telefonen, befalla flygvärdinnorna att fortsätta hjärt-och lungräddningen i timmar – deras pappa kommer ändå inte vakna igen. 

Vad avsnittet mycket skickligt gestaltar är att döden framför allt är en händelse för de levande. Logan Roy är inte längre ett subjekt och därför behandlas han inte heller som ett sådant. Vi följer hans död genom de anhöriga. Genom syskonskaran som turas om med att vara ansvarsfulla och att bryta ihop. Som, trots sina grova anknytningsproblem, lyckas möta varandra i sorgen. När Kendall och Roman skojar om vem av dem som är mest ”fucked” efter pappans död är det som att serien, som annars är fylld av ett ständigt mörker, för en sekund ljusnar.

Det råder ingen tvekan om att Jesse Armstrong, mannen bakom berättelsen om det familjeägda medieimperiet Waystar Royco, lyckats skapa något unikt. I en tid som enligt de flesta karaktäriseras av 3-plus-serier sticker det välproducerade ”Succession”-dramat ut. Den generella uppfattningen är att serien är vår tids främsta verk i sin genre. Och avsnitt tre av den nya säsongen, med det tricksiga namnet ”Connor’s wedding”, är inget undantag. Tvärtom lyckas Armstrong här ta serien till ytterligare dimensioner och slå an nya känslomässiga strängar. 

Om inte detta blir tv-historia kommer ingenting att bli det.