För mig handlar många av de stunderna om klimat- och miljöaktivism.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

En vårnatt i april 1994 är magisk. Vi var ett tiotal aktivister som bröt upp en dörr på en utrymd villa i Häggvik/Stockholm som skulle rivas för att ge plats åt en ny motorväg. Jag kan fortfarande känna den svala kofotens tyngd i handen, ljudet när träkarmen gav vika.

Vi ockuperade villan i veckor och blåste liv i debatten om vägar, utsläpp och klimat.

Vi var ju ett gäng då, i början på 1990-talet som kämpade i motvind i klimatfrågan. På den tiden var klimatförnekarna många och de politiska insikterna om klimatfrågans allvar knappt nyvakna.

Men vi formerade en rörelse: Fältbiologer, Grön ungdom, anarkister, Alternativ stad, Jordens vänner och många fler. Varje år den 15 maj och den 15 november genomförde vi en internationell klimataktionsdag – i hela Europa samtidigt.

Ett år ockuperade vi Sergelrondellen i Stockholm. Jag minns att jag dansade flamenco i det bilfria utrymmet, andra spelade badminton, några satt ner och spelade kort. Vi var ett tusental som på plats synliggjorde den framtid som är nödvändig: I stället för fossilsamhällets avgaser och global uppvärmning – plats för människor och kultur. Hur kunde vi bli så många? Jo, vi hade laddat upp genom att samlas i en hel aktivistvecka där vi utbildade oss och sedan jobbade vidare i smågrupper.

Samma år den 15 november blockerade vi Essingeleden i rusningstrafik på eftermiddagen. Det var farligt. Att i beckmörkret kliva ut i vägbanan framför bilar som körde toksnabbt. Men vi klarade det. Ett tiotal personer klädda i vitt gick med facklor längs vägrenen och fick trafiken att bromsa in så pass att vi kunde sätta oss i vägbanan utan fara för livet.

En annan gång skickade vi ut pressmeddelandet ”Nu krossar vi massbilismen – med släggan i hand!”. Vi skrev ut tid och plats och medierna strömmade till, för att se oss mitt i centrala Stockholm slå sönder en gammal Volvo – och förklara varför fossilbilarnas tid är förbi.

Vann vi några segrar? Jag vill tro det. Utan den rörelsen hade knappast samhället vaknat i klimatfrågan som det gjort idag.

Men mycket återstår. När politiker fortfarande vill satsa miljarder på att bygga fast oss i fossil infrastruktur som gasterminaler, utbyggda flygplatser och motorvägar behövs miljö- och klimatrörelsen mer än någonsin. Och vi vinner segrar.

Beslutet att stoppa kalkbrytningen för att bevara Ojnareskogen är en seger. Aktivister höll motståndet starkt i 13 år – och vann.

Det är en symbol större än den enskilda segern. Den visar att vi kan förändra. Bevara skogar, stoppa den fossila infrastrukturen och åstadkomma en planet där vi kan leva tillsammans.

Den kampen kan vi inte överlåta åt politikerna.