I själva verket är ­Barracuda beach en liten badstrand i överklassghettot Djursholm där traktens ungdomar samlats sedan 80-talet för att festa på kvällarna.

Platsen har gett namn till den nya Netflix-serien ”Barra­cuda queens” som handlar om fem Djursholmstjejer som börjar göra inbrott i sina egna kvarter. Serien är löst baserad på den verkliga historien om ­Lidingöligan, ett gäng överklasslynglar som mellan 1994 och 1999 gjorde över 50 villainbrott i Stockholms rikaste förorter innan de till slut avslöjades och dömdes till 4 års fängelse.

Men i ”Barracuda queens” är det ingen som åker fast.

Huvudpersonerna Lollo, Klara, Frida, Mia och Amina är precis så snygga, partysugna och hänsynslösa som rika unga tjejer kan vara. Med perfekt smala kroppar, otrolig hårkvalitet, välskräddade kläder och en känsla av att de äger världen som bara folk från överklassen kan ha, börjar de göra inbrott som mer liknar förfester; snyggt sminkade och iklädda ­italienska skinnhandskar (för att inte lämna fingeravtryck) poppar de champagne, provar juveler och slår in svindyra tavlor i sidenmorgonrockar.

Undantaget i gruppen är Mia, som efter sina föräldrars skilsmässa tvingats flytta till ett radhus med sin mamma och börjat extrajobba som städerska hos ett grannpar. Hon är den enda som inte är trådsmal och som också på riktigt behöver pengarna de kommer över.

Tanken med att göra personerna i stöldligan till kvinnor istället för män är ett dels ett försök att skildra girlpower-eran under det 90-tal som serien utspelar sig under, och dels för att ”det är svårare att acceptera att det är tjejer som är gränslösa än när killar är det”, som manusförfattaren Camilla Ahlgren sa i en intervju med Expressen.

Men det är inte genusgreppet som jag fastnar för. Det är istället hur väl skådespelarna lyckas förkroppsliga överklassens bekymmerslösa, självsäkra inställning till den egna statusen i samhället, och hur de ännu en gång bekräftar det vi alla redan vet: att vara rik (och snygg) är det absolut bästa försvaret mot brottsmisstankar.

Är man fattig, ful och desperat löper man däremot större risk att misstänkas för brott, och den brottslighet man eventuellt ägnar sig åt anses som mycket mer moraliskt förkastlig; smutsiga personrån, blodiga skjutningar, testosteronstinn misshandel, trashiga inbrott. 

De rikas brott däremot är ofta tysta, diskreta, och framförallt luktar de inte svett. De är okroppsliga på ett sätt som gör dem smakfulla, oförargliga och lättare att förlåta.

Ett skattefiffel här, en bulvan­affär där. Olagliga utförsäljningar, korrupta upphandlingar, svindleri, förskingring, penningtvätt och så drogköpen till festerna på Östermalm. 

Priviligierade grupper ägnar sig främst åt brottslighet av ekonomisk karaktär, det som den nordamerikanska sociologen och kriminologen Edwin H Sutherland kallade för ”White collar crime”. Han beskrev skillnaden mellan traditionell brottslighet och ekonomisk brottslighet genom att den ekonomiska brottslingen varken uppfattar sig själv, eller stämplas av samhället som kriminell. Ofta slipper den ekonomiske brottslingen undan fängelse och behöver endast betala böter. Beteendet godtas i regel inom affärsvärlden och fördöms inte av allmänheten. 

Tjejerna i ”Barracuda queens” ägnar sig visserligen åt traditionell brottslighet när de gör villainbrott och snor bilar, men de skyddas av samma överklass­privilegier som korrupta företagsledare och lyx­knarkande toppadvokater.

Föga förvånande är flera av de killar som utgjorde den inre kärnan i Lidingöligan idag högt uppsatta affärsmän inom fastighets- och finansvärlden. De röstar troligtvis på något av Tidöpartierna och tycker att man måste ta tag med hårdhandskarna mot den ­organiserade brottsligheten, bidragsfusket och gängen i förorterna.

Deras egna CV:n har effektivt tvättats från stöld, inbrott och häleri. Kvar finns en doft av dyr champagne, ett adligt efternamn, och snuskigt mycket pengar.