Matteo Salvini har, likt en skicklig schackspelare, navigerat i det italienska politiska landskapet och tvingat in sina politiska motståndare i det som självaste Matteo Renzi (mitten-vänsterpartiet Partito Democraticos före detta premiärminister) kallat för ”en återvändsgränd”.

Att Salvini lyckats parasitera regeringssamarbetet till döds beror till stor del på att Femstjärnerörelsen inte helt kunnat leverera de sociala åtgärder som lade grunden för partiets popularitet, medan Salvini, från sin inrikesministerpost invaderat den politiska scenen med otaliga utspel mot ”invasionen” av flyktingar som kommer till Italien i båtar.

Matteo Pucciarelli, La Repubblica-journalisten som skrivit boken ”Anatomia di un populista. La vera storia di Matteo Salvini” om högerpopulisten Salvini, förklarar i en lång artikel om honom i New Left Review (mars-juni 2019) att medan Femstjärnerörelsens huvudfrågor – att införa ett bidrag till arbetslösa som söker jobb och sänka pensionsåldern – urvattnats av bland annat EU:s budgetrestriktioner (och EU:s nära bevakning av den italienska ekonmin), så har Salvini och Lega i all frihet kunnat driva en hård invandringspolitik, den är ju i princip gratis.

M5S har inte bara låtit Salvini hållas, man har aktivt stött hans politik och såg till att han fick driva igenom sitt eget så kallade ”säkerhetsdekret 2”, som förstärkte inrikesministeriets maktbefogenheter och införde böter på upp till 50 000 euro för hjälporganisationer som räddar migranters liv på Medelhavet och lägger till i Italien utan tillstånd. När Salvini åtalades för att ha övergivit 177 migranter när han förbjöd dem att stiga i land gav Femstjärnerörelsen honom parlamentarisk immunitet.

Efter ett mycket framgångsrikt Europaparlamentsval för Lega, och lovande opinionssiffror bestämde så Salvini sig för att det var dags att göra ett nytt drag. Den 8 augusti förklarade han att regeringssamarbetet var över och att man borde utlysa nyval. Schack!

Medan övriga italienska politiker varit på semester, hade Salvini ägnat sin sommar åt att lansera sin valkampanj och låg ett steg före. Den kulminerade i att han likt Mussolini bad det italienska folket att ge honom ”fulla befogenheter”. Så vill han gå från att vara Italiens ledare i praktiken, till att bli det på pappret.

För att undvika att bli utkastad meddelade i tisdags Italiens premiärminister Giuseppe Conte inför Senaten att han skulle avgå. Debatten som följde i kammaren speglade mycket väl det politiska läget i Italien.

Salvini sade gång på gång att han inte var rädd för demokratin, för att låta italienarna själva välja vem som ska leda dem och att Lega, till skillnad från det politiska etablissemanget, inte är ute efter att bevara sin ”poltrona”, alltså sin stol i parlamentet.

När det var dags för oppositionens främsta figur att tala lät argumenten kärva. Förre premiärminister Renzi – som 2018 led ett så stort valnederlag att han tvingades avgå från partiledarposten – tog till med ett av amerikanska demokrater beprövat recept på förlust, nämligen att ta upp sin politiska motståndares misstänkta kopplingar till Ryssland. Så raljerade Renzi – Italiens främste representant för den försvinnande mitten-vänstern, vänstern existerar knappt – mot Salvini och undrade bland annat om han ville att Italien skulle lämna euron för att gå med i rubeln. Att hans blick riktades från Italien bortåt när han påstod att Salvinis hatretorik hörde hemma i Alabama inte i Italien bör ses som symptomatiskt, för på hemmaplan har Renzis ”nya tredje väg” mycket svårt att övertyga väljarna.

Anledningen går att hitta i den ”innehållsdeklaration” Renzi gav av sin politik i en intervju i franska Le Monde, där han försäkrade att en regering ledd av honom skulle vara EU-vänlig och ”hitta” 23 miljarder euro att spara in. ”Fyra eller fem miljarder euro om året” tänkte Renzi spara in på en av de få sociala reformer som koalitionsregeringen drev igenom i januari: att sänka pensionsåldern från 67 till 62 år för den som arbetat i 38 år, en reform som Renzi menar inneburit ”överdrivna utgifter”.

Om det blir nyval eller ej återstår att se. Renzi verkar föredra att ingå i ett regeringssamarbete med M5S för att till varje pris undvika nyval och nu har förhandlingar inletts. Men Nicola Zingaretti, Partito Democaticos partiledare, menade först att det vore att begå politiskt självmord, då Femstjärnerörelsen gjort politik på att fördöma partiet. Zingaretti argumenterade att en hård dom från valurnorna var att föredra. Även om det skulle innebära att Salvini gör schack matt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.