”Vart ska min dotter ta vägen den dagen hon vill flytta hemifrån?”

”Blir jag sjuk eller arbetslös är det kört.”

Det här är bara några av de kommentarer som vi har fått när vi pratat med hyresgäster om att Sverige nu tar stora steg mot marknadshyra. Det handlar inte bara om att betala lite mer för att få oxfilé istället för kassler. Det handlar om livet. Om barnen ska kunna ha nära till skolan och ett eget rum. Om att slippa ligga vaken om nätterna av oro för att ekonomin ska gå ihop, som Sarah Kullberg säger till oss. Redan idag går halva hennes inkomst, före skatt, till hyran. Hon tar varje extrapass hon kan på jobbet i vården för att kunna ge sina barn någonting utöver mat och hyra.

Och hon är inte ensam. Hyresgäster är den grupp som betalar mest för sitt boende. När andra boendeformer har blivit billigare i förhållande till inkomsten så har hyrorna fortsatt att stiga. Alla har inte råd att köpa sig till lägre boendekostnader. ”Som ensamstående och vårdanställd står jag inte särskilt högt i kurs hos slipsnissarna på banken”, som Sarah Kullberg säger. 

Det var därför som modellen med förhandlade hyror infördes en gång. Därför att bostaden inte är som vilken vara som helst. Hyresgäster ska kunna gå samman och tillsammans bli starkare. För det är inte så enkelt att om du inte gillar just den här lägenheten eller den här fastighetsägaren så kan du lätt gå vidare till nästa. Det finns ingen marknad här. Även om det är vad fastighetsägarna, understödda av Timbro och nyliberala Centerpartiet vill få oss att tro. 

Vi vet vad som händer när vi låtsas att behovet av en bostad är som valet mellan oxfilé och kassler. Vi har haft det i Sverige. Vi ser konsekvenserna av det runt om i världen. Som i London.

”Lägenheten är sliten, ett fönster är sönder och brevinkastet till huvuddörren är bara ett hål. Samtidigt är det vårt bästa boende hittills.”

Det säger Hanna Freeman-Hoare som tillsammans med sin partner hyr en etta för 20 000 kronor i månaden. Förra lägenheten, som de delade med Hannas syster hade problem med råttor. Fastighetsägaren behöver inte göra något åt det. Lägenheterna blir uthyrda ändå. 

Vi har kallat den artikelserie vi har gjort för ”Rätten till ett hem”. Nu kan de rätten kraftigt försvagas. Den ena parten kastas ut och får inget inflytande när hyrorna för nybyggda bostäder ska sättas. Det blir den enskilda hyresgästen som måste ta striden om det känns oskäligt. Den enskilda hyresgästen som står där mitt i bostadsbristen och behöver ett hem.  Om vi jämför med arbetsmarknaden så är det som utredningen om fri hyressättning föreslår att facket kastas ut från arbetsplatserna och får inte vara med och förhandla om lön i förhand, bara stödja den som efterhand vill ta strid mot en felaktig lön. Och ju fler de nybygga bostäderna blir, vilket borde vara målet i bostadsbristen, desto fler hyresgäster kommer att bli rättslösa.

När utredaren får frågan om vad det här kan betyda för hela bostadsmarknaden blir han otydlig. ”Räkna … det är svårt att räkna … det blir rena rama gissningar”. Så svagt är alltså underlaget för det som är en avgörande försvagning av rätten till hem och en ökad makt och ökade vinster för fastighetsägarna.