Men de ryska flyktingarna tas inte självklart emot med öppna armar. I helgen skrev Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis på Twitter att de inte är välkomna och att det ryska folket har ett ansvar för sitt ledarskap - att de istället för att fly borde stanna och ta upp kampen mot Putin. Han förslår en rad metoder, bland annat att desertera eller låta sig bli krigsfångar. 

Det låter hårt. Men resonemanget är varken nytt eller unikt. 

I en krönika i Dagens Nyheter i februari, just efter att Ryssland invaderade Ukraina, drog journalisten och St Petersburgbon Anna-Lena Laurén paralleller till hur det ukrainska folket reagerade vid Majdanrevolutionen 2014 och slog fast att det ryska folket nu måste göra samma sak, trots att det nu är mycket farligt. ”Det hade varit mindre farligt att göra det medan tid var.”, konstaterar hon. 

Några veckor senare, i slutet av mars, fick jag möjlighet att träffa en grupp ryska journalister i Helsingfors. Flera av dem uttryckte liknande tankar. En av dem, som just hade lämnat sitt land för att kunna fortsätta sitt arbete från Georgien, berättade om bilarna med kameror på taken som kör förbi och filmar varje försök till gatuprotest. ”Det går inte att gömma sig. Men hade vi varit fler som demonstrerade, miljontals, då hade den skrämselmetoden inte fungerat”, sa han. När en svensk journalist frågade vad vi som kollegor kan göra för att stötta honom och andra ryssar som är emot kriget blev svaret krasst: ”Ingenting. Det här är något det ryska folket måste ta ansvar för själva.” 

Kan man tvinga någon att slåss för sin frihet? Antagligen inte. Men när alternativen blir färre finns chansen att fler väljer att resa sig.