Den 10 april förra året sköts Mikael Janicki ihjäl i en spräcklig gångtunnel mellan Vårberg och Skärholmen. Han var sjukskriven och på väg till badhuset med sin tolvåring när han hamnade i bråk med ett ungdomsgäng. Enligt åklagaren sköt en utpekad yngling ihjäl Mikael medan resten av grabbarna försökte hjälpa och gömma sin kamrat.
Mikaels son ringde polisen och pratade med larmcentralen i elva minuter. Han grät och skrek i panik. Igår startade rättegången.
På morgonen efter mordet var få detaljer kända förutom skottlossningen och en mans död. Jag bor i närheten och gångtunneln ligger på samma väg som jag tar till Skärholmen centrum varje dag. Och den 11 april var jag på plats tidigt, precis när polisen höll på att ta bort avspärrningarna runt tunneln. Det var bitande kallt ute. Kriminalteknikerna hade nattmanglat och var färdiga bara strax innan folk i området började åka till jobbet och jag anlände.
När jag kom låg där redan ett paket inplastade blommor av sorten du köper i matbutiken. En Ica-bukett. Efter ett tag kommer en kvinna dit. Hon gråter. Jag säger att jag bor i området och frågar om hon behöver hjälp på något sätt. Människa först, journalist sen. Hon svarar att Mikael var hennes son och att hon inte kan förstå att han är borta. Mikaels mamma pekar på blodfläcken på asfalten med skakande hand. ”Han hatade orättvisor”, säger hon till mig.
Mikaels syster och svåger ansluter, lånar en blå tjock markeringspenna och skriver ett litet ”Vila i frid Mikael. Du kommer för alltid att vara saknad” på en liten plåtlucka. De tänder marschaller och lägger ner fler blommor. Det gör även byggarbetare från ett bygge i närheten, personal från tunnelbanan, förskolepedagoger från närliggande förskolan. Snabbt är det fullt med blommor i gångtunneln i Skärholmen.
Nu har 280 dagar gått. De två första rättegångsdagarna är över, båda avslutades tidigt och både åklagare och tingsrätten tycker att man ligger bra till i tid. Den misstänkte skytten som var 17 år vid tillfället och 18 nu sitter flankerad av två försvarsadvokater och två poliser. Resten av de åtalade sitter med varsin försvarare.
I tingsrätten visar man upp bilder på hur en av de åtalade i hemlighet har med sig en pistol till sin gymnasieskola i Liljeholmen. Tidigare har killarna tagit bilder på varandra i en liknande gångtunnel i Skärholmsområdet där de poserar och larvar sig. I rättegångssalen ser de så små ut, som barn. Tonåringar. Barn som med all sannolikhet begått allvarliga brott.
Under den första dagen satt de åtalade till vänster och Mikaels anhöriga till höger. De unga åtalade männen flinar och skrattar och tittar på varandra när åklagare Ove Jäverfeldt på knastertorr byråkratsvenska högläser chattmeddelanden och uttalar slangord och svordomar fel. Killarna tittar sällan eller aldrig åt höger. I pausen delar anhöriga och åtalade samma pausutrymme.
Men under den andra dagen är rättssalen mindre. Nu sitter de istället så att Mikaels familj sitter på första raden och de åtalade på rad två. Nu har de inget annat val än att i flera timmar titta rakt fram på Mikaels familj och mamma.
Telefonlistor, chattmeddelanden, positionering, tidslinjen, pistolen; allt pekar åt samma håll. Från åklagarhåll ser man bevisläget som gott och de jag pratar med verkar säkra på fällande dom. Mikaels svåger vågar inte säga något om utfallet på förhand. Han har tagit ledigt för att följa rättegången. Han vill vänta och se.
