Men:
Det skrivs precis hela tiden.
Det skrivs i de största tidningarna.
Det skrivs av personer som är permanent etablerade och permanent generöst betalda för att skriva just detta förbjudna som absolutas inte får skrivas.
Och varje gång – varje vecka – de utför sin motståndshandling sluter fansen upp.
Fy satan så härligt med någon som vågar vara motvalls.
Frisk fläkt och sunt förnuft.
Vad är det för bubbla man lever i om man tror att det är att vara motvalls att försöka punktera klimatkrisen, alltså dess existens? Att det är att gå mot strömmen att anklaga den gröna rörelsen för både det enda och det andra? Att det är subversivt att vifta bort behovet av omställning?
Det är normen.
Det är hela världen som rusar förbi 1,5 grader.
Det är Hakelius och inte Thunberg som förkroppsligar det rådande politiska medvetandetillståndet.
Men denna teater!
Först en artikel av Lena Andersson som inte har researchat ens grundläggande kunskap, för då går det inte att vara klimatförnekande – ja, hon är klimatförnekande, liksom den ledarsida (Svenska Dagbladet) som vill att hon ska vara klimatförnekande. Sedan följer hon upp med fler texter, inte för att nyansera sig, inte för att lära sig, utan för att retirera in i sin älskade gymnasiefilosofi.
”Utifrån konstruktivismens världsbild kan vi bara få ro från klimathotet under späkning och despoti.”
Det är ingressen i den senaste. Låter djupt. Men sjunker omedelbart undan. Varje mening är en ask Bregott som du glömt på trappan en sommardag. Ord som smälter. En liten varm rännil av ingenting.
”Alltnog, under flera år har vi nu i det offentliga samtalet diskuterat klimatförändringarna, eller snarare inte diskuterat, eftersom redaktioner brännmärks om de tar in artiklar som inte följer ortodoxin och folk riskerar att bli av med anställning, uppdrag och vänner om de diskuterar.”
Där kom det.
Titta bara på Lena Andersson.
Som skriver i en av landets största tidningar, nyrekryterad efter att tidigare ha skrivit i en annan av landets största tidningar, när hon hon inte är upptagen med att skriva romaner för ett av landets största förlag, eller sitta med i någon av landets största tv-kanaler.
Risken för stigmata tycks vara begränsad.
Faktum är att nästan inget är så gångbart som klimatförnekelse.
Enligt det rasande kulturkrigets logik positionerar du dig som edgy, våghalsig, fritänkande. Fast du egentligen bara speglar politikens passivitet.
Det är en häpnadsväckande illusion.
Att så många faktiskt tror att Sverige styrs av Greta-dyrkande, elcyklande, kötthatande, chartervägrande, bilfobiska, kärnkraftsneurotiska, landsbygdsblinda knasbollar som helst av allt vill att vi ska krypa in i grottor och svälta oss själva för att balansera moder Gaia.
Att så många försörjer sig på att upprepa den lögnen.
Lena Andersson klättrar på listan, men högst upp tronar fortsatt Johan Hakelius. Ingen annan skribent har upprepat denna metod lika ofta, eller fått lika folklig spridning för sina larm om att miljöpartister snart kommer för att lägga dig i giljotinen om du inte har baljväxter i skafferiet.
Han har det anslaget.
Torghandlarens.
Jämför.
Lena Andersson:
”Med konstruktivismens rastlösa filosofi följer längtan efter frid. Ett sätt att få det är genom späkning. Att vara tillvarons formgivare frestar på psyket. Den som tror att allt är konstruerat och består av lösa delar att ändamålsenligt placera, slits själsligen isär om hon samtidigt äger moralisk kallelse. Åtgärderna måste då stå i proportion till ångesten. Det tarvar totalitära insatser, att hela samhället fixeras och fryses, så att världen och jaget får komma till ro.”
Johan Hakelius:
”Den som inte ser faran är en dödgrävare.”
Ett annat schwung.
Hakelius jagar klicken, han vill höra applåderna.
(Pengarna är inget problem, klanen Ax:son Johnson har säkrat den biten med evighetsuppdrag på tidskriften Fokus.)
Då blir det artiklar som hävdar att ”klimatmaniker” välkomnar pandemin, ja, ”skvätter av tillfredsställelse” eftersom ett virus ”är på väg att fixa det som inte ens Greta klarat av”, i ett slags erotisk urladdning samtidigt som människor dukar under.
Då blir det artiklar som genast gör Torbjörn Tännsjö till general för en global klimatrörelse.
”Ska sammanslutningar som kritiskt diskuterar diktaturens klimatpolitik förbjudas? Vad ska hända med dem som ändå opinionsbildar emot den? Omskolningsläger? Fängelse? Försvinnanden? Vad händer om den globala despotin, i sin upplysthet, börjar skjuta av klimattyngande människor?”
Det får man inte säga i det här landet.
Så han säger det gång på gång på gång.
Nu i helgen vädrar han följande bannlysta idé, att den ”klimatpolitiska väckelserörelsen” måste beskrivas i ”religiösa termer”, inte minst när den kritiserar Lena Andersson, eller som det heter när Hakelius ska tolka reaktionerna: ”En lavin av fördömanden begravde henne i ovigd jord, som den kättare hon är.”
Det här får jag inte säga! säger jag.
Och i min nästa kolumn tänker jag säga det igen.
Patetiskt.
Det gäller den som skriver.
Det gäller i synnerhet den som publicerar.
Åtminstone borde någon redaktör väl känna hur skevt det blir när en drygt 50-årig kolumnist ger sig på en nyss tonårig aktivist, med så grovt och olämpligt språk?
TRÅD. Frekvensen på angrepp, språket han använder. Börjar inte Hakelius fixering vid Thunberg kännas direkt olämplig? pic.twitter.com/keUgovJiti
— Andreas Gustavsson (@a_gustavsson)
February 27, 2021Men vi kan ha en bubblare.
Maciej Zaremba är granskare på Dagens Nyheter, på kultursidan. Han tycker nog att Lena Andersson har fel, trots allt. Det finns nog en klimatkris, trots allt. Men han har träffat en granne som vill ha klimatdiktatur, och är det inte lite trångt mellan ramarna för vad man får tycka, och…
Här finns byggstenarna.
Noll kunskap om sakfrågan, det vill säga om klimatkrisen och om i vilken (högst marginell) utsträckning den gröna rörelsen uppvisar totalitära tendenser.
Extremt självförtroende att dra långtgående, hisnande slutsatser.
Som:
”Alltså finns det inget självklart samband mellan skepsis inför undergångsscenarion och förnekandet av behovet av globala åtgärder. Men det finns ett historiskt samband mellan ekopanik och politiska katastrofer.”
Jaså, var finns detta samband?
Eller denna:
”Jag är rent av säker på att man inte kan vara säker på sambanden i ett system så rikt på variabler som klimatet. Därom upplyser kaosforskningen.”
Kaosforskningen…
Has it come to this!?
Det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Fossila fossilkramare sprattlar emot i ett slags tilltagande furioso.
Därom upplyser verkligheten.
Och om en vecka kommer nästa klimatförnekande artikel.
Och nästa.
Och nästa.