Den nya statsministern kommer att sitta i en enpartiregering med bara socialdemokrater och jag tror inte S är så ledset över att MP lämnat regeringen. Miljöpartiet är i stora delar av Sverige utanför storstäderna inte precis något populärt parti. Rätt många S-väljare har sedan 2014 lämnat partiet och röstat mycket längre högerut just på grund av Miljöpartiet.

Att det är så beklagar jag, men jag tror att regeringssamarbetet med MP på många sätt varit ett sänke i opinionen för S.

Samtidigt tror jag inte Vänsterpartiet lär krångla särskilt mycket under tiden fram till nästa val och det är ju tyvärr knappast ens troligt att pensionsförbättringen går igenom, såvida inte SD stödjer den i riksdagen. Vilket jag hoppas att SD gör, eftersom det skulle göra livet svårare för högerblocket.

Nej. Magdalena Andersson är faktiskt rätt så fri under tiden fram till nästa val. Frågan är snarare: Hur fri vågar hon vara?

Hur mycket vågar hon i utspel och linjetal och ställningstaganden lämna den ekonomiska (åtstramnings)politik hon förvaltat som finansminister bakom sig?

I bästa fall blir tiden fram till nästa val en tid av viss omorientering och idépolitisk vitalisering. Om väljarna känner och tänker att Magdalena Andersson vågar gå sin egen väg är de där hägrande extra fyra, fem procentenheterna inte helt avlägsna.

Skulle S erövra låt oss säga 32 procent istället för 28 så skulle en ny dager falla över svensk politik – partiet skulle resa sig på nio, efter den långa serien av allt sämre valresultat. Det finns en viss S-vind i Norden och Europa och en svensk socialdemokrati som kan hissa segel i den vinden får ett annat förhandlingsläge.

Att ingå något slags nytt januariavtal efter ännu ett försämrat valresultat vore självmord för socialdemokratin.

Så hur fri vågar Magdalena Andersson vara? Jag inbillar mig att hon har möjlighet att bli en rätt populär S-ledare. Särskilt om hon vågar vara just fri.