I maj i år hade han nämligen delat en djupt rasistisk och islamofob skämtteckning på plattformen X och nu grät han ut i en podcast som görs av högertidningen Kvartal. Den reslige Sverigedemokraten utmålade sig själv som en ny Lars Vilks:

– Även rätten att använda sig av politisk satir är en viktig del av yttrandefriheten, sade han på ett sätt som gjorde det lätt att tro att han ritat teckningen själv och att Al Qaida nu knackade på ytterdörren, redo att göra honom till en martyr för det fria ordet.  

Men det var något med den oerhörda hastighet med vilken debatten strax tog fart som gjorde det svårt att fortsätta skratta. 

Det var tydligt att större saker stod på spel. 

Knappt någon timme efter att Jomshof berättat vad som hänt var kampanjen i full rullning: Kvartal köpte annonser på X och Sverigedemokraterna, Timbro och Expressen Kultur hade redan krävt att Jomshof skulle frias från brottet (Jomshof har alltså inte ens varit på förhör än).

Mattias Karlsson (SD) gjorde ett blixtsnabbt utspel där han jämförde Jomshofs kallelse till polisförhör med det blodiga attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo 2015 då tolv människor avrättades och elva skadades.  

En fullkomligt skamlös och idiotisk liknelse.

Tecknarna på Charlie Hebdo offrade sina liv för rätten att skämta. De hånade alla fundamentalister. Alla som hatar människor som inte är exakt som de själva. Vad har den intolerante Jomshof någonsin tänkt som går att jämföra med en så frihetlig världsbild? 

Men Karlsson var inte ensam om att slå på den stora yttrandefrihetstrumman. Rätten att göra ”satirteckningar” var nu hotad att döma av landets samlade högertänkare.

Ingen pratade så klart om offren för det förakt som Jomshof spritt. Som vanligt har den svenska högern lätt att känna sympati för vita, vuxna män som blivit lite sårade, men känner absolut ingenting för systematisk mobbing av muslimska barn. 

Skälet till att entusiasmen över Jomshofs polisamälan blev så stor är enkel: Lagen mot hets mot folkgrupp är ett gammalt hatobjekt för högern. Den har i många år använts mot högerns antisemiter och islamofober och man vill helt enkelt få bort den. 

Men lagen om hets mot folkgrupp är något av det finaste vi har i det här landet. En lag så briljant att den väl förtjänar en plats i en kommande svensk kulturkanon.

Den är briljant eftersom den inte tar någon som helst hänsyn till vilken form ett hatiskt yttrande har, utan bara till dess intention. Den har inga synpunkter på om du bränner koraner, viftar med hakkors eller ritar teckningar. Utsätter du en minoritet för missaktning i syfte att skada så är du skyldig. Därför kan den prövas mot såväl koranbrännaren Salwan Momika som justitieutskottets ordförande.

Framförallt har den skrivits i en anda av största möjliga allvar. 

Efter 1945 stiftades en mängd olika lagar runtom i Europa som ska skydda våra minoriteter från förföljelse – framförallt de judiska och romska, men idag utgör de även ett skydd för Europas muslimer.

Vissa länder har blasfemilagar som fredar religiösa sammankomster, andra förbjuder symboler förknippade med fascism och nazism. Vissa fungerar väl, andra mindre väl. 

En sak har de gemensamt. De stiftades efter Nürnbergrättegångarna, där just tecknare och tidningsredaktörer dömdes för brott mot mänskligheten. Det rådde nämligen inga tvivel om att den propaganda och de skämtteckningar som spreds i de nazistiska och nationalistiska publikationerna innan Förintelsen hade underblåst tyskarnas vilja att slakta sina medmänniskor i ett industriellt folkmord. 

Rättegångarna slog fast en gång för alla att fascistisk propaganda inte kan betraktas som oskyldig bara för att det framförs i form av en teckning. 

Ingen annan lag har fångat den insikten bättre än Lagen om hets mot folkgrupp.