Detta är vad som nu sker med Ryssland, i förhållande till omvärlden. Inom ett par veckor efter offensiven mot Ukraina hade Putinregimen, desperat att kväsa alla kritiska yttranden om kriget, blockerat tjänster som Youtube och Twitter. Från andra hållet såg EU till att tvinga de digitala mediekanalerna att kasta ut Rysslands propagandamedier (fast bara för användare inom det egna EU-territoriet, som jag noterade i förra veckans krönika).

Exakt hur hårt järnridån faller, vilka öppningar som kommer att finnas, är i skrivande stund oklart, liksom dess geografiska sträckning. Vilka länder utöver Ryssland och Belarus kommer att hamna inom den ryska informationssuveränitetens sfär? Hur stort utbyte kommer på sikt att finnas mellan Rysslands och Kinas internet?

Kinas digitala avskärmning från det övriga nätet har länge stått i centrum för historieskrivningen om splinternet. Ett avgörande steg togs 2010 när Google drog sig ur Kina eftersom enda alternativet hade varit att fullständigt underkasta sig censuren. 

Nästa stora milstolpe var nog de nya internet­lagarna som Ryssland stiftade 2014, med sikte på att molntjänsters användardata ska lagras inom landet. Först nu används denna lagstiftning fullt ut, i kombination med nya förbud mot att kränka militärens ära. Flertalet av västvärldens medieimperier drog sig snabbt ur Ryssland. Bland de få som ihärdade i att underkasta sig censuren fanns Spotify, som alltså måste ålägga sig att städa bland spellistorna så att inga antikrigsbudskap når de ryska användarna.

Splinternet bör begripas som en process snarare än ett tillstånd. Världsmarknaden delas upp mellan regionala monopol. Digitala barriärer ställs upp, samtidigt som det grävs nya tunnlar under dem. Ingenting blir helt oåtkomligt för den som verkligen vill nå det, men för den stora massan blir nätet en allt mer kontrollerad plats. •