Jag gjorde bort mig rejält på Bokmässan i år. Då syftar jag inte på när jag och min syster spelade musik på Bokmässan by night och lyckades trycka på DJ-bordets ”tut-knapp” som sedan låste sig så att tut-ljudet inte slutade. Det är inte heller mitt, mycket bakfulla modererande av samtalspunkten ”Mannens främsta egenskap” jag har mest ångest över så här efteråt. Istället är det en mycket kort interaktion med Martin Schori på Aftonbladets mingel som får skamvågorna att skölja över mig, även nu, snart två månader efter mässan.
Jag frågade Martin Schori om han var musikjournalist vilket var dumt och pinsamt av flera anledningar. Dels för att han är biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på nordens största tidning, vilket jag som kulturskribent borde ha koll på. Men också för att det inte finns några musikjournalister längre, vilket jag som kulturskribent också borde ha koll på.
I november 2022 publicerade musikindustrin.se en artikel med rubriken: ”Musikjournalistiken, hur mår den?”. Svaret visade sig vara att den mår sämre än någonsin. Eller den har i alla fall inte mått så här dåligt sedan den peakade i början av 80-talet, då topplistorna var fyllda av Ebba Grön, Ulf Lundell och ABBA och de stora tidningarna hade egna musikbilagor. Enligt Lars Nylin och Christel Valsinger, som skrivit artikeln på musikindustrin.se, beror det här (precis som allt annat) på sociala medier. ”I det ökande bruset behövde vi inte längre gå till tidningar för att få tipsen om det senaste”.
Läsarna hittar alltså fortfarande till musiken, men vad händer med musikjournalisterna? De får sälja t-shirts istället. Det verkar i alla fall vara den enda lösningen för Fredrik Strage, tidigare musikskribent, numera reklampelare för klädkedjan Carlings.
Strage, som kan beskrivas som den tyngsta i sitt skrå, kanske till och med tyngre än Schori (!), har sedan 90-talet varit ansiktet utåt för den svenska musikjournalistiken. I podden ”Hemma hos Strage” har han intervjuat Sveriges största artister och på DN:s kultursidor har han skrivit om populärkultur sedan jag började läsa tidningar. Jag har sett honom som en kreddig musikjournalist, men när jag bläddrar igenom flödet av hans texter inser jag att han inte recenserat ett album sedan 2018. De senaste åren har hans texter visserligen fortsatt cirkulera kring musik, men de har även börjat handla allt mer om TikTok och hans dotter.
Efter drygt 30 år i en bransch som varit bättre än de flesta på att pissa på sellouts måste Strage vara väl medveten om det
För några år sedan skrev han en krönika om att han, för att lyckas som influencer, behövde försvaga sin moral och nu, fem år senare, verkar det som att Löwengrip-drömmen gått i uppfyllelse. Men via samarbetet med Carlings, där han på Instagram lägger upp videos som börjar med ”Hello! I'm Fredrik Strage and I'm here with a Carlings culture special”, har han inte bara försvagat sin moral utan även fullständigt förlorat det coolhetskapital han i mina ögon hade.
I krönikan från 2018 funderar han på ”om det kan vara oetiskt att blanda mina yrkesroller som rockjournalist och influencer”. Det kan det kanske vara, men framför allt är det omöjligt. En rockjournalist säljer inte t-shirts på Instagram, speciellt inte för något så töntigt som ett avdankat företag vars utbud består av kalsonger med hotdogs på. Det är inte en etisk fråga, utan en estetisk. Efter drygt 30 år i en bransch som varit bättre än de flesta på att pissa på sellouts måste Strage vara väl medveten om det.
Den enda rimliga tolkningen är att han gör det för att det inte går att försörja sig på musikjournalistik längre. För att citera Looptroops Rockers, vars låt ingår i en lista jag hittar på Spotify som heter ”Fredrik Strage top 100”: Don’t hate the player, hate the game”.
