Jag funderar på vad som händer när vi fråntas orden. När vi fråntas rätten att beskriva upplevelser, är inte det den yttersta maktdemonstrationen? För det här året har inte varit nådigt. Politiska utspel om att islam inte hör hemma i Sverige och debatter om koranbränning som tycks locka fram det allra värsta hos folk. Jag kan inte tala för alla svenska muslimer, men personligen känns det som att luften börjar ta slut. 

Vanligt folk som drabbas

Sofie Löwenmark pekar på det oprecisa i termen islamofobi. Visserligen har begreppet diskuterats länge av forskare, utifrån olika aspekter. En dominerande kritik är att islam inte är någonting enhetligt och med en essens det går att hysa negativa uppfattningar om. Det islamofoba tankegodset beskriver islam som ett sätt att vara, med enhetliga och negativa karaktärsdrag. Men enskilda människor kan vara kvinnoförtryckande, terrorister och antidemokratiska – islam som sådan kan omöjligen det. 

Sofie Löwenmark pekar även på att islamofobibegreppet riskerar att användas av skurkstater för att underminera förtroendet för Sverige. Så är det. Men att Ryssland talar om russofobi, Turkiet talar om islamofobi och Israel om antisemitism i syfte att legitimera antidemokratiska handlingar och principer, utesluter fortfarande inte föreställningarnas existens och påverkan. 

Det är inte skurkstater som angrips på bussar och torg runtom i landet, det är vanliga människor. En mamma påväg till förskolan, en tonåring påväg till stan, en förälder påväg till det religiösa samfundet. 

FN och EU ocb Brå har fel?

Att begrepp ifrågasätts och kritiseras inom forskningen är inget unikt för diskussionen om islamofobi. Samma typ av invändning hörs inte sällan angående antisemitism. Fler än judar är semiter, brukar det låta. Av en slump kommer dessa invändningar alltsom oftast från dem som själva hyser antijudiska uppfattningar. 

Islamofobi är ett vedertaget begrepp. Det används av FN, EU, Brå och OSSE. Samtliga skulle isåfall enligt socialantropologen Aje Carlbom ha anslutit sig till en islamistisk ideologi. Att begrepp inte täcker in alla aspekter av en rasidé gör den inte tandlös. En offentlig semantisk diskussion om islamofobibegreppet syftar inte till något annat än att ifrågasätta svenska muslimers upplevelser. Dessutom görs det i en tid där larmrapport efter larmrapport beskriver ett allvarligt läge. 

Brutalt snabb utveckling

Jag scrollar flödet, en förståsigpåare konstaterar vikten av att skilja på islamkritik och muslimhat. Ett anonymt konto – den typen som har för många siffror – instämmer. Men vill samtidigt lyfta den heta tagningen att muslimer inte är en ras, alltså går det inte att vara rasistisk mot dem. Utan att förstå det själv har han (det är nästan alltid en han) medgett att han ser världen utifrån ras. Det stämmer att muslimer inte är en ras, eftersom att ras inte existerar. Muslimer har lika lite gemensamt som gruppen svarta – varken genetik, språk eller kultur förenar dem. Att ras defacto inte existerar har aldrig hindrat människor från att konstruera grupper, tilldela de egenskaper och behandla dem därefter. 

Den antimuslimska miljöns väg till makten har varit brokig. Sverigedemokraterna har gått en lång väg från 90-talets torgmöten där de talade om muslimer som osvenska och därmed inte ska ha rätt till religionsfrihet. Counterjihadismen har kommit långt från att organisera sig i mindre nätverk och bloggar. Och mycket har hänt sedan Jimmie Åkesson (SD) beskrev muslimer som ”vårt största utländska hot”, i kölvattnet av koranbränningarna tycks alltfler dela den uppfattningen. 

Trots en brutalt snabb utveckling är vi fortfarande här. Alla vi som på olika sätt är svenska muslimer. Så ställ frågan till oss. Existerar islamofobi? Ja. Vi vet det eftersom att vi lever det.