Kommentar: Nu ångrar jag att jag inte gjorde lumpen

Vartenda skolbarn kan rabbla resten av historien. Olof Palmes bevingade ord till den ryske ambassadören: "Säg åt herr Andropov att Sverige inte faller på knä för honom. Det var allt. Ni kan gå nu." Hämndbombningen av Karlskrona. Slaget om Malmö. Den småländska motståndsrörelsens vedermödor. DDRs straffkoloni på Öland.

*record scratch*

Nej, ni har rätt. Bortsett från U-137:s navigationsfadäs i Gåsefjärden har inget av detta inträffat. Sovjet invaderade aldrig Sverige. Istället är detta premissen för det kontrafaktiska rollspelet ”Expert Partisan: Motståndskamp i ett krigshärjat Sverige” (Eloso förlag 2024) av Anders Blixt och Johan Okker.

När jag i september 2024, under pågående krig i Ukraina, får en text som denna i min hand, uppstår omedelbart en fråga: Är lanseringen av ”Expert Partisan” perfekt tajmad eller fullständigt smaklös?

I det här spelets värld kan vi själva utforska vad ett invasionskrig gör med människan och samhället

Rollspel är en form av underhållning. Ska vi verkligen leka pang-pang med fantasiryssar när människor just nu upplever det i verkligheten? Samtidigt, är inte en av konstens många syften att låta oss utforska, förstå och känna det som ligger utanför vår egen erfarenhet? (Är rollspel konst? Det är en annan artikel.) Jag lutar åt det senare – konst, spel och lek är kraftfulla empatiska verktyg som för oss närmre varandra som människor.

Blixts och Okkers alternativa 80-tal är otroligt övertygande. Från de bombglada SKP-maoisterna som knäcker ägg i kampen mot sovjetimperialismen, till de mopedburna ungdomarna som agerar kurirer mellan motståndscellerna i de småländska skogarna. En stay-behind-rörelse som faktiskt fick något att göra! I det här spelets värld kan vi själva utforska vad ett invasionskrig gör med människan och samhället. Hur det är att leva under en ockuperande makt, aldrig mer än missförstådd order från total utplåning.

Det invaderade Sverige är dock ett scenario som bitvis ställer höga krav på läsarens mentala flexibilitet. Exempelvis: I krigets början sattes drottningen och barnen i säkerhet utomlands, men kungen stannade kvar. Inga konstigheter, han är ju statschef. När Stockholm föll och samlingsregeringen Fälldin/Palme retirerade till Norrland, följde kungen med. Helt rimligt för en fyrstjärnig general och amiral.... men vänta nu... ska kungen… kriga?

I USA talar man om wartime presidents, de som sitter vid makten under krigstid. Att föreställa sig en krigshärjad Palme eller Fälldin är inga svårigheter, men Carl XVI Gustaf som en wartime king? Tanken svindlar. Är detta att kräva för mycket av människans fantasi?

Jag överväldigas plötsligt av övertygelsen att Carl XVI Gustaf skulle blomma upp i krig. Självklart beror hans, i vår verkliga verklighet, air av bortkommen kasperdocka bara på att han är skapt för att minera broar och leda anfall över taggtrådsförsedda fält. Kungen lever i fel tidslinje!

Blixt och Okkers sakliga och stramt skrivna alternativhistoria drabbar mig på ett sätt som inget machopatriotiskt flaggviftande stridspitteri någonsin lyckats med. Jag ångrar plötsligt att jag inte gjorde lumpen. Att slåss för mitt land känns inte längre helt främmande.

”Expert Partisan” blir därmed inte bara ett spel. Det är en påminnelse om hur skört vårt samhälle är och hur vi, genom lek och fantasi, kan förbereda oss mentalt för det otänkbara. Försvaret borde dela ut spelet till alla gymnasieelever för att öka stridsviljan hos ungdomen, och för att hjälpa dem förstå vad vi har att förlora.