Nostalgi är även tätt sammanlänkat med det självbiografiska, eftersom det första bygger på det andra, det vill säga nostalgins bränsle är de egna minnena, det självupplevda. 

Det blir tydligt när jag läser ytterligare en text om uppväxten av Alex Schulman i Dagens Nyheter, den här gången om att han har ­investerat massor av pengar och tid för att bygga en miniatyr­modell av sitt barndoms sommartorp i Värmland.

I sin besatthet över att ta kontroll över sin barndom har han återskapat allt: Huset, ladan, jordkällaren, den svarta sjön.

Schulman har gjort det självbiografiska skrivandet till sin paradgren, och jag tillhör dem som tycker att han gör det väldigt bra. För mig blir läsupplevelsen inte heller sämre för att några detaljer (läs: vårens stora kulturdebatt om breven mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe) är påhittade eller fiktiva.

Men ändå kan jag inte sluta fundera på när det ska ta slut, Alex Schulmans nostalgiska rotandet i det förgångna? Vad händer när det inte finns några minnen eller trauman kvar att skriva om?

Hur länge kan man egentligen hålla på med det självbiografiska skrivandet, och hur coolt är det att ha gjort nostalgin till sitt varumärke?

Jag inser, i samma stund som jag skriver, att jag kastar enorma mängder sten i ett jättestort glashus. Jag är nämligen själv en kronisk nostalgiker som har det portugisiska ordet ”saudade” (går inte att översätta, men betyder nästan nostalgi) tatuerat på höften och som regelbundet blir anklagad av min psykoanalytiker för att låta som en gammal argentinsk tangosångare som drömmer sig tillbaka till svunna tider på den gamla kontinenten.

Ingen har sammanfattat den sortens nostalgi bättre än tango­legenden Carlos Gardel i hans klassiker ”Volver” (återvända): ”Att leva med min själ fastklamrad vid ett ljuvt minne som jag ännu en gång gråter över”.

Ur ett psykoanalytiskt perspektiv finns det flera olika sätt att tolka nostalgi. Dels kan man se nostalgin som ett sätt för subjektet att fylla det tomrum som hen upplever i nutiden med minnen och önskningar från dåtiden. En slags kompensatorisk gest och sätt att skapa mening och kontinuitet i det dagliga livet.

En mer lacaniansk tolkning är att se på nostalgikern som en person vars njutning är att gång på gång återkalla minnena av det som gått förlorat. Ett sätt att leva på där det förgångna och frånvarande ständigt idealiseras, vilket kan göra det svårt att blicka framåt och ta tag i de konflikter och utmaningar som finns i nuet.

Ett bra exempel på det sistnämnda är Sverigedemokraterna och deras ständiga tjat om ”det gamla Sverige”. När forskare från Stockholms och Göteborgs universitet i en studie 2022 undersökte hur nostalgi används inom politiken i Sverige och internationellt, kom de fram till att uttrycket ”det var bättre förr” är det som främst kännetecknar den nationalistiska nostalgin som bland annnat SD ägnar sig åt. Föga förvånande visade studien att partiets nostalgi även används för att utesluta vissa grupper och överdriva de etniska likheterna i det gamla folkhems-Sverige som man håller som ideal. Det är svårt att övertyga dem om att det fanns problem i samhället även då.

Men jag, Schulman och alla andra då, vi som inte är fascistiska nostalgiker utan bara har läggningen att vi njuter lite extra mycket av att drömma oss tillbaka till dåtiden? Ska vi bara fortsätta att äta våra Madeleine­kakor och ligga kvar vid det symboliska, varma, mjölkstinna modersbröstet?

Sannolikheten är stor att vi kommer fortsätta så. Framförallt sedan forskare i den speciella nostalgi-researchgruppen vid University of Southampton har kunnat konstatera att nostalgi faktiskt kan få oss att känna oss mindre ensamma, uttråkade och ångestfyllda. Dessutom gör den oss mer generösa och toleranta.

Det är alltså ett tips för alla som känner sig lite osköna och ångestdrivna nu i sommar: ta en tur längs med Memory lane så ska du se att det genast känns lite bättre!