Så rasslade notiserna in: Slutet för Northvolt.
I nära ett år har det rapporterats om idel ekonomiska problem, misskötsel, kompetensförsörjningsproblem, en avgående vd och massvarsel – för att inte tala om den tragedi som inbegrep att flertalet fabriksanställda under mystiska och fortfarande oklara omständigheter omkom. Som spiken i kistan ansökte batteriföretaget i november om rekonstruktion i USA. Mot den bakgrunden kom konkursbeskedet kanske inte som en överraskning.
Sagan om Northvolt är som den om Ikaros. I myten flyger Ikaros mot bättre vetande för nära solen med sina konstgjorda vingar. Vaxet i dem smälter och han plumsar ner i Egeiska havet och drunknar. På samma sätt expanderade Northvolt högmodigt på idén om grön omställning i stället för rationella kalkyler. Sensmoralen: Det kan gå illa för den med hybris.
I fallen Ikaros och Northvolt är det de högmodiga själva som råkar illa ut. Tyvärr hör man sällan sägner om hur alla runt omkring den med hybris drabbas. Men när det kommer till den gröna omställningen är det kanske ändå dags att tvätta dess smutsiga byk: energiimperialismen.
59 procent av ”gröna” mineralfyndigheter finns på platser som bebos av urfolk
Klimatomställningen kräver som bekant elektrifiering, och satsningar på batterier, solceller och vindkraftverk har skapat en enorm efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller. Nickel, kobolt och litium bryts till övervägande del i det globala syd, i länder som Demokratiska republiken Kongo och Chile. Många gånger är det multinationella bolag med säte i västvärlden som bedriver extraktivismen. Alltså kan man se en fortsättning på den koloniala logik som går ut på utsugning av lokalbefolkning och naturresurser.
Gruvbolagen och länderna där de verkar är knappast kända för sina schyssta arbetsförhållanden. Dessutom kommer gruvdriften med kolossala förluster av biologisk mångfald. Floder förgiftas, regnskog skövlas. Att ”jordens lungor” får ge plats åt gruvor som ska möjliggöra klimatomställningen är en sjuk ironi.
Inte nog med att företagen som förser Northvolt (som i och för sig lyckades utveckla ett batteri fritt från konfliktmineraler) och andra batteritillverkare med mineraler ödelägger närmiljön där de verkar, vilket såklart drabbar människorna som bor där med sjukdomar och förstörda försörjningsmöjligheter. De angriper också direkt de samhällen och individer som står i deras väg. 59 procent av ”gröna” mineralfyndigheter finns på platser som bebos av urfolk, som ofta fördrivs av bolagen eller organisationer som anlitas av dem. Gruvbolagen är enligt Swedwatch den enskilt största orsaken till att miljöaktivister mördas.
Man kan fatta att dessa baksidor inte framhålls så ofta i mer välbeställda hörn av världen. Och i synnerhet inte då såväl klimatskepsisen som ifrågasättandet av klimatmål är på frammarsch.
Men givet de problem som den gröna omställningen för med sig – både miljömässiga, ekonomiska, sociala och etiska – kan man knappast blunda för dem utan att hyckla. Till dess att situationen i Kongo blivit mer human verkar uranbrytning i Närke kanske inte som jättedum idé.
Ruben Lind är skribent och doktorand i arbetsmedicin.
