Med sin tidigare erfarenhet från riksdagspolitiken och efterföljande långa och omfattande erfarenhet från fackföreningsrörelsen, med över ett decennium i rörelsens absoluta topp – och dessutom som företrädare för tjänstemannasidan – var hennes utnämning faktiskt inte så oväntad alls.

För Stefan Löfven är det, givet det för sossarna sviktande väljarstödet och det samtidigt tråkiga rådande parlamentariska läget, givetvis viktigt att välja någon från de fackliga leden. Besvikna fackliga sossar och vänstersossar generellt behöver få applådera och hurra lite, å ena sidan. Och å andra sidan behöver regeringens nya samarbetspartners i centern och liberalerna en praktisk försäkran om överensstämmelse – att den överenskommelse som man enades om i januari kommer att hållas, oberoende av vem som tar över som minister.

Nordmark är rätt i detta. Hon är precis den person som kan svara mot båda dessa grupper. Det visar sig inte minst i reaktionerna på hennes tillträdande. Martin Ådahl, Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson kunde, kort efter att den nya ministern tillkännagivits, konstatera att hon är vad han ”tror att vi behöver nu för att genomföra de här stora reformerna”. Och på andra sidan den politiska skalan kunde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson å sin sida bara stämma in.

Enligt Thorwaldsson är det ”väldigt relevant att ta in den kompetensen i och med den stora omstöpningen som sker av arbetsmarknadspolitiken”. Stefan Löfven har verkligen lyckats, med andra ord. I dagens trötta mittensörja till politiska läge är det exakt det här som behövs: någon som är så mitten att vare sig höger eller vänster sida kan eller vill slå bakut.

Men Nordmark är givetvis mycket mer än ett mittenalibi. Hon är, vilket är viktigt, skapligt creddig och respekterad i både fackliga led och näringsliv samtidigt. I Nordmark får Sverige en minister som är en skicklig förhandlare och en stark retoriker. En slipad kniv i fråga om att hantera media och en van att debattör med, förhoppningsvis, alla eventuella betungande skelett ute ur garderoben redan. Och – vilket Stefan Löfven garanterat uppskattar nästan mest – en lojal partilinjesosse.

Regeringen har värvat ytterligare en teamplayer som för det första, som om det vore det mest naturliga i världen, inställer sig i försvarsleden för januariöverenskommelsen. Och som, för det andra, omgående kommer att vara redo ta sig ann och bära de stora inskränkningar på arbetsmarknaden och inom arbetsrätten som har genomförts och som ska genomföras framöver.

Eva Nordmarks hjärtefrågor är de klassiska. Att alla som kan arbeta ska arbeta, att svenska bolag måste kunna hitta rätt kompetens och att omställningsfrågor i arbetslivet måste upp på agendan. Klassiska i bemärkelsen att de är mittenpolitiska och att de dessutom är tillräckligt vaga för att kunna gå åt vilket håll som helst.

Hon har givetvis, liksom Socialdemokraterna innerst inne också har, både ambitioner och vilja på arbetsmarknadsområdet. Men så lever vi i verkligheten också – under en tid då välbehövliga reformer, i alla fall sett från arbetstagares synvinkel, är omöjliga att genomföra. Dödsfallen på Sveriges arbetsmarknad ökar, den osunda konkurrensen breder ut sig, Arbetsförmedlingen har kastats åt helvete, strejkrätten har inskränkts och nu väntar inskränkningar i anställningsskyddet.

Det krävs något alldeles särskilt av en minister för att lyckas förvalta och försvara det.