En sockersöt Theoz får dottern att dansa framför tv:n.
Men när Nordman sätter igång så får vi plötsligt se något annat.
Den uppenbart slitne Håkan Hemlin sjunger bra men rör sig långsamt och klumpigt. Hans högra arm tycks inte riktigt hänga med. Det opolerade och slitna känns passande på en svensk Melodifestival. Deras låtar handlar som oftast om att livet, val och misstag. Nordman representerar en bild av Sverige vi ofta inte får se. Trots att många associerar honom med nationalism och den rasism-anknutna vikingarocken så är det inte vad jag ser.
Hans musik handlar inte om fornstora dagar och vikingar som gör strandhugg. För mig representerar Nordman den vita misären utanför storstäderna. Långt bort från skärgården och röda timmerhus med vita knutar. För trots Håkan Hemlins periodvis stora musikaliska framgångar så är hans berättelse en berättelse om adhd, självmedicinering och amfetamin. Att ramla mellan stolarna i ett land där man tänker att alla får en chans. En vanlig kille med skavanker mitt i jippot av konfetti och färgglada strålkastare.
Han inte helt ensam i Mello-historien.
Det finns en röd tråd mellan Kenta Gustafsson, Håkan Hemlin, Ken Ring och dagens gangsterrap. De är riktiga människor med riktiga historier. Nordman sticker ut bland de övriga artisterna för att Håkan inte känns skapad för rampljuset. Jag älskar inte Nordmans musik. Jag identifierar mig inte med korpar eller hungriga ylande vargar på nyfallen snö.
Men det är ingen tvekan vem jag hejar på.
Inte nödvändigtvis för att han är en underdog, utanför att han ser ut att vara gjord av kött och blod. Han har en aura av att vara killen på krogen från min bruksort. Som trots livets alla motgångar står rakt och kämpar sig fram.
Detsamma gäller för politiken. Allt är tillrättalagt. Jag står inte ut med en att lägga min röst på en broiler som inte gjort annat än att bli slipad för att passa yrket perfekt. Det går inte längre att skilja på mäklare och de som säljer vallöften. De intar vilken åsikt som helst för att säkra en millimeter till av makt. Den lilla attraktionskraft Sverigedemokraterna haft för mig har grundat sig i just detta. Att de under en period framstod som helt vanliga människor. Hade det inte varit för den lilla grejen att de var fullblodsrasister och ofta kompletta galningar hade de kunnat få min röst.
För i politiken saknas sådana som Håkan Hemlin.
Jag röstar hellre på en alkis med råg i ryggen. Oavsett om det gäller Melodifestivalen eller riksdagsvalet.
