Men hundratals ungdomar gick också under jord i Nicaragua med ambitionen att fortsätta kampen. Jag intervjuade en grupp av dem, alla omkring 20 år. Vi möttes före öppningsdags på en pizzeria som en morbror till en av dem ägde. Jag häpnade över deras optimism. De jämförde sig med sandinisterna i deras kamp mot Somoza.

– Vi slåss också mot en tyranni, sa de. Skillnaden är att vi är ­obeväpnade.

När jag efter intervjun körde några av dem till det säkerhetshus där de höll sig gömda, ­upptäckte jag att det var grann­huset till det hus jag bodde i ­innan jag flyttade från Nicaragua till Chile 1990. På min tid ­beboddes huset av en tysk flykting – en av de lite marginella medlemmarna i Baader-Mainhofligan som ägnade sig åt att hyra ut porrfilm på VHS-kassetter. Det fanns gott om politiska flyktingar i Nicaragua på den tiden, också av mer exotiska slag. Nuförtiden är det Nicaragua som producerar politiska flyktingar. Och de flesta som kom hit på 1980-talet har åkt härifrån. Studenterna som nu höll sig gömda i grannhuset hade i alla fall inte hört talas om någon tysk.

Repressionen blev viral

Den kamp som studenterna jämförde med sandinisternas på 1970-talet hade börjat som en relativt liten demonstration mot en pensionsreform som pensionärer och studenter deltog i – en vanlig fredlig demonstration som slogs ner med brutalt våld. Tidigare kunde sånt ske i relativ tystnad. Men inte längre. Bilderna av den hänsynslösa repressionen spreds som en löpeld mellan mobiltelefonerna och utlöste snart ett veritabelt uppror. Universitet ockuperades, massdemonstrationer genomfördes, vägblockader upprättades i hela landet. Kravet var att presidenten Daniel Ortega och hans hustru och vice-president Rosario Murillo skulle avgå. Både den katolska kyrkan och det internationella samfundet försökte medla, men alla försök misslyckades. Presidentparet beskrev upprorsrörelsen som ett kuppförsök lett av USA, kallade de unga upprorsmakarna för terrorister och gav klartecken till paramilitära grupper att slå till skoningslöst. Inom mindre än ett år var upproret över.

Utvisade nunnor

Sen dess har paret Ortega-Murillo ägnat sig åt att befästa sin makt. Inför de val som hölls 2021 greps alla potentiella motkandidater, liksom andra påstridiga kritiker. Fängelserna fylldes. Över 3 000 enskilda organisationer förbjöds och deras egendomar exproprierades. Också katolska kyrkan utsågs till fiende. Vatikanens ambassad i Managua stängdes och under påsken förbjöds alla traditionella processioner. Senast utvisades tre ålderstigna nunnor som drev en skola och ett ålderdomshem i staden Rivas. Den oberoende pressen tvingades gå i exil och den äldsta och största dagstidningen La Prensas installationer exproprierades.

Därför var överraskningen stor när nyligen 222 politiska fångar frigavs. Men förvåningen varade bara några timmar. Då fråntogs de frigivna fångarna, liksom ytterligare 94 som befann sig i exil, sina nicaraguanska medborgarskap och fick sina egendomar exproprierade.

De poäng som regimen kunde ha vunnit på frigivandet av fångarna, neutraliserades därför snabbt. Varför ta ett steg framåt, bara för att genast ta ett bakåt? En del tror att det rör sig om en intern maktkamp mellan presidentparet. Men ingen vet.

Polisen stal en Lada

Den nicaraguanska regimen är bokstavligen innesluten bakom höga murar som inte bara hindrar insyn utan också utblick. Regimen tycks inte längre vara förmögen att förstå vad som händer utanför murarna. Eller ens bry sig. Olika verkligheter innanför och utanför, som något självklart. Plötsligt minns jag en gång på 1980-talet i Managua när jag på jakt efter min försvunna Lada upptäckte att den stod på gården till en polisstation som var omgärdad av höga murar. Det var dit jag gått för att göra min anmälan. När jag pekade på Ladan tittade vakten som öppnat den stora ­metallporten snabbt åt bilens håll och stängde sen igen porten. Jag stod kvar utanför. Knackade på nytt. Inget hände. Och så höll det på. ­Eftermiddagen gick utan att något mer hände. Nästa dag gick jag dit igen. Porten öppnades, men Ladan var borta. När jag ­insisterade blev jag intagen till ett kontor där en officer ­förklarade att min Lada i själva verket var stulen och nu återlämnats till sin rättmätige ägare. Jag borde vara tacksam och gå hem. När jag protesterade anklagades jag för förtal av ordnings­makten vilket, förklarade officeren, kunde leda till fängelse. Det fanns inte ett uns av tvekan hos honom.

Murarna mellan olika ­verkligheter fanns redan i det revolutionära Nicaragua på 1980-talet. Idag är de högre än någonsin.

Och murarna kring det komplex av hus i kvarteret El Carmen mitt i Managua där Daniel Ortega och Rosario Murillo idag bor med åtta av sina barn och deras familjer, är verkligen höga – uppemot tre, fyra meter.

Innanför de murarna finns makten i Nicaragua, den ­totala makten, och där känns det logiskt att fira den 19 april som ­”Nationaldagen för fred”.

Utanför murarna känns det mest som ett hån.