Ju tidigare desto bättre, eftersom det är under uppväxtåren vi präglas som mest av hemmiljöns mer svårfångade aspekter, sådant som ambitioner, intressen, vad som betraktas som självklart och vad som är uteslutet. Den dag staten kidnappar alla spädbarn, uppfostrar och utbildar dem separat från hemmet och låter föräldrarna vinka åt dem genom en glasskiva var fjortonde dag, så har det sociala arvet nollställts. Den liberala rättviseutopin om lika möjligheter vore uppnådd!
Eller ja, inte riktigt, eftersom det så klart finns ett genetiskt arv också, men vi bortser från det ett ögonblick.
Låt mig gissa att få skulle vilja leva i en sådan statsauktoritär värld, men den vägen är sedan länge anträdd. Förmodligen har kontrollen över barnen aldrig i världshistorien varit så socialiserad som här och nu. Nästan alla barn går i förskolan. Skolplikten innebär att statsmakten lägger beslag på minst nio år av barnens liv, i praktiken ofta tolv med gymnasiet. Socialtjänst och rättsväsende har befogenheter att gripa in när föräldrar missbrukar makten över sina barn.
Nu vill Socialdemokraterna ta ett steg till och göra förskolan obligatorisk från tre års ålder. Minst 30 gratistimmar i veckan för dem som bor i så kallade ”utsatta områden”, minst 15 för alla andra ungar. Dessutom vill man förbjuda vinstuttag, reglera gruppstorlekar och en hel del annat bra (Expressen 12 juni).
Ska man verkligen ha en så tidig förskoleplikt, borde den naturligtvis inte vara beroende på bostadsadress, vilket i det här fallet är en omskrivning för hudfärg.
På så vis, tänker man sig, ska invandrarbarnen, ty det är förstås dessa eviga problembarn i vår etnifierade politiska tid saken gäller, kunna lära sig bättre svenska och få större chanser att klara skolan.
Det är ett förslag som är på en gång auktoritärt och radikalt, men inte tillräckligt auktoritärt och radikalt.
Sannolikt skulle det verkligen jämna ut livschanserna lite grann och därmed öka den sociala rörligheten, chansen till en klassresa. Studier från såväl Norge som Tyskland tyder på att en allmän förskola är gynnsam framförallt för barn i fattiga familjer, eftersom det är dessa som annars ofta helt avstår från förskola. I Norge har man visat att den allmänna förskolan innebär att barnen får jämnare inkomster som vuxna och att rörligheten mellan generationer med avseende på inkomst ökat (Långtidsutredningen 2019).
Ändå finns skäl att vara tveksam.
Jag började själv dagis tidigt och minns med fasa hur mamma tvingades bända loss mina händer från elementet i vardagsrummet och släpa iväg sin ovilliga, skrikande unge i morgonmörkret. Jag är därför inte övertygad om att förskolan verkligen passar alla barn eller att jag själv skulle släppa min treåring i kommunens våld om jag hade haft någon.
Det blir inte bara ett tvång, som man i sig kan vara tveksam till eftersom det är ett stort ingripande i medborgarnas självbestämmande, utan dessutom ett tvång med udden mot de resurssvaga familjerna: det är ni som inte förmår ta hand om era ungar! Ni som inte ”väljer rätt”!
Ska man verkligen ha en så tidig förskoleplikt, borde den naturligtvis inte vara beroende på bostadsadress, vilket i det här fallet är en omskrivning för hudfärg.
Det hade också varit betydligt mer aptitligt om idén hade kombinerats med ett förbud inte bara mot vinstuttag, utan även mot de ideella privata förskolorna. Dessa – inte sällan föräldrakooperativ – är de hårdast segregerade förskolorna vi har, en samlingsplats för den övre medelklassens barn (Forsberg m fl 2023).
Segregation och ojämlikhet är ju per definition en relation. Vill man minska den bör man också platta till toppen.
Vill Socialdemokraterna något mer än att sminka upp ojämlikheten måste de vara redo att bussa treåringarna till genuint socialt blandade förskolor dit platserna lottats
Den stora elefanten i rummet är dock en annan: boendesegregationen. Nästan alla barn går i den närmaste förskolan. Med den exploderande boendesegregation vi sett de senaste 30 åren, så innebär det att även om vi avskaffade alla möjligheter att välja förskola och verkligen gjorde alla förskolor likvärdiga i kvalitet, så skulle barnen ändå hårdsorteras.
Vill Socialdemokraterna något mer än att sminka upp ojämlikheten måste de vara redo att bussa treåringarna till genuint socialt blandade förskolor dit platserna lottats. Det vore i sanning en båda auktoritär och radikal social lotterikonst!
Det skulle väl förmodligen bli en smula mindre populärt bland de mer välbeställda än att tvinga de fattiga barnen att gå på dagis.
Men som en av landets främsta forskare på social rörlighet, ekonomen Markus Jäntti, uttryckte det på ett seminarium i höstas: tar man iden om lika möjligheter på allvar har det väldigt radikala implikationer. Sannolikt skulle det leda till en alldeles enorm överföring av resurser till de mera utsatta.
