Det blev ett skammens valår. Ett sådant man inte riktigt ville tro skulle hända. I varje politiskt aktiv person finns ju en tanke om att politik ändå handlar om något viktigt. Om våra liv, om vår gemensamma framtid, om hur vi ska kunna skapa något bättre än det samhälle vi har.
Men valåret har handlat om allt utom det.
Vi har importerat en amerikansk valrörelse, med samma valstrateger och samma medieagerande.
Lögner blir politiska argument, även när de avslöjas så fortsätter de eftersom de flesta som lyssnar inte bryr sig om lögnen. När Ulf Kristersson (M) ljuger om bidragen så är det medvetet eftersom det finns en grupp som vill höra lögnen för att motivera den egna rasismen. När Kristdemokraterna viftar med falukorv och ljuger, ja, då blir det fler sekunder i medierna bara för att det är så absurt.
Ju dummare förslag ett parti ropar ut (språktest på tvååringar!) desto mer mediabevakning, både från de som håller med och de som är emot. Men även från professionen och forskning som måste lägga tid på att förklara problemet med ett förslag som aldrig kan bli allvar.
Det vi sett är hur SD:s sätt att driva kampanj med en trollarmé av ljugande anonyma konton, blandat med provokativa utspel från partiföreträdare, fått de andra partierna att göra samma sak. Från den dagen M och KD och L lanserade sitt samarbete med SD så har de försökt anpassa budskapen till SD-väljarna. Och fått stöd av trollande utspel på sociala medier betalt av Svenskt Näringsliv.
Men det har även påverkat de rödgröna där Magdalena Anderssons ”Jag håller med Ulf om att…” är ett bevis på att politiken styrs av högerrkampanjer. Skärpta straff blev lösningen alla började säga. Fast alla vet att det inte fungerar. Samma med kärnkraft.
Även V lägger förslag som ska fungera på de manliga SD-väljarna där sänkta dieselpriser är mest skämmigt.
Och MP vrider sig i ångest när de gigantiska utsläppen från bioenergi tas upp, man har i ”ansvarstagandets namn” lämnat den kunskap man har om hur bioenergi och skogsindustrin tillsammans slår sönder svensk klimatpolitik. MP:s svar slutar med ett försvar av reduktionsplikten som inte minskar utsläpp.
Det är en skam hur sju partier lät det fascistiska partiet styra debatten. Rädslan för den egna politikens torftighet gjorde att man anpassade sig.
Men i framtiden kommer vi nog minnas 2022 som året då klimatfrågan gick från tama förslag till desperation. Politiken har visat att den inte kan hantera den krisen, det enda som kan stoppa förstörelsen är aktivism och konkret lokal omställning.
Den stora skammen är hur vuxna vägrat lyssna och rentav hånat unga som velat prata allvar.
