Israel, som berömmer sig om att ha världens mest avancerade digitala säkerhetstjänst, var helt tagna på sängen. Mossad hade ingen aning om vad som skulle hända.

Hur var det möjligt?

Svaret på den förnedrande frågan har redan försvunnit i krigets dimmor, men förra veckan fick de i alla fall sin revansch – sprängandet av Hizbollahs personsökare i Libanon blev en triumf för den utskämda underrättelsetjänsten.

Det var en spektakulär pr-kupp. Applåderna uteblev inte. 

Samtidigt passerades ännu en gräns i detta allt mer svåruthärdliga krig.

Enligt uppgifter till amerikanska Axios kom ordern om att slå till från Netanyahu som blivit nervös över att deras hemliga vapen var på väg att avslöjas. 

Men ingen kunde veta var personsökarna skulle befinna sig, än mindre vilka som var i närheten.

Det urskiljningslösa våld mot civila – mot barn – som pågått i Gaza i snart ett år hade plötsligt exporterats till Libanon. Och våldet kom inte längre i form av uniformerad militär utan i form av fjärrstyrda bomber. 

Netanyahus kabinett hade förvandlats till det han påstår sig bekämpa – en terrororganisation. Istället för att utrota Hamas blev han Hamas.

SvD:s biträdande politiske redaktör Peter Wennblad utropade att Netanyahus allt mer suicidala krig nu ”är vårt”

Samtidigt som israeliska liberaler förfasade sig över dådet och skrev att detta vansinne ”måste betraktas med fruktan och avsmak” – jublade deras svenska kolleger. 

Den liberale riksdagsledamoten Joar Forsell delade roliga memes och det ännu liberalare DN jämförde det hela med en James Bond-film. För den konservativa högern blev attacken till och med ett rop på mobilisering. SvD:s biträdande politiske redaktör Peter Wennblad bestämde sig för att Netanyahus allt mer suicidala krig nu ”är vårt”. Nationer måste få använda samma metoder som de terrorister som angriper dem, menade han. 

Annars kan de aldrig vinna.

Det är visserligen förvånande varje gång man påminns om att svensk höger älskar Netanyahu mer än vad Israel gör. Men det är direkt skrämmande att de älskar honom mer än de älskar Israel. 

Ett ändlöst krig tillåter honom att skjuta upp alla val ändlöst länge

Samtidigt som attacken mot personsökarna genomfördes framkom nya bevis i israeliska medier på hur metodiskt Netanyahu saboterat alla försök att få till en vapenvila med Hamas och därmed frita gisslan. 

Skälet är knappt ens en hemlighet.

Så länge den allt mer fåtaliga gisslan sitter kvar i Hamas tunnlar har han ett giltigt skäl för krig, och så länge han har ett skäl för krig kan han stanna vid makten. 

Scenariot har skisserats många gånger i den israeliska pressen – om en vapenvila skulle ingås och gisslan befrias överger högerextremisterna hans bräckliga regeringsbygge. Eftersom han är en hatad man i sitt eget land, kan han inte hoppas på att bli omvald och utan skydd från regeringsmakten riskerar han inte bara åtal för korruption utan numera även för krigsbrott.

Redan innan kriget mot Gaza inleddes hade hans popularitet börjat sjunka i takt med att demonstrationerna mot honom växte. När hans ovilja att befria gisslan blev uppenbar inleddes nya demonstrationer. Större än någonsin.

Lösningen på alla hans bekymmer blev alltså en historiskt välbeprövad manöver, inte minst bland despoter i mellanöstern. När Saddam Hussein 1990 invaderande Kuwait var det för att den armé som i ett decennium slagits mot Iran inte fick bli sysslolös. Att släppa ut miljoner unga män rakt in i arbetslöshet skulle skapa en enorm social oro. Förmodligen ett uppror. 

Det fanns bara ett sätt för Saddam att rädda sin diktatur – mera krig. Större krig. Mot större fiender.

Och Netanyahu har sannerligen skaffat sitt land stora fiender. 

Han försöker desperat lyfta fram dödandet av Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah som en ”seger”. Och det stämmer väl – om man med ”seger” menar att regionen befinner på randen till ett storkrig, hans egna medborgare hukar i skyddsrummen, och den israeliska nationens framtid står på spel.

Det liberala Israel har inga svårigheter att sätta ord på vad som pågick. Haaretz topprubrik efter kriget löd kort och gott: ”Vad Netanyahu vinner på ett krig mot Hizbollah – och vad Israel förlorar”.

Ett ändlöst krig tillåter honom att skjuta upp alla val ändlöst länge. Under tiden kan han fortsätta rasera Israels ekonomi, kalla in asylsökande till fronten, rensa norra Gaza på palestinier och alienera sin egen armé – kanske till och med USA? – och låta avskyn mot honom växa utan att det bekommer honom. 

I valet mellan Netanyahu och det liberala Israel som rasar mot hans krig så ställer vi oss på Netanyahus sida

Det kanske kan tyckas fullkomligt oviktigt vad svenska liberaler twittrar eller inte twittrar i en så här explosiv situation, men den internationella tystnaden hjälper Netanyahu att klamra sig kvar vid makten. 

Och Sverige gör mer än bara tiger för att stödja honom.

Vi lägger ned vår röst i FN, vi vägrar ta emot barn från Gaza som behöver vård trots att vårdbolag och sjukhus säger att de har tillräcklig kapacitet, vi kapar biståndet till Palestina och till skillnad från andra civiliserade länder, har vi systematiskt undvikit att hjälpa våra egna nödställda medborgare som fastnat i Gaza – något som nu upprepas i Libanon. Trots att Sverige så sent som 2006, genomförde en närmast heroisk räddningsinsats av våra egna medborgare mitt under strider mellan Israel och Hizbollah. Under en sommarmånad evakuerades 8400 personer med 53 chartrade lufttransporter och tre fartyg som gick skytteltrafik mellan Beirut och Larnaca. Det var den största evakueringen av svenskar någonsin och den samlade kompetensenen hos UD, Försvarsmakten och Räddningsverket torde vara bland de största i världen. 

Men nej.

Lojaliteten med Netanyahu verkar vara viktigare än svenska liv just nu.

Under söndagkvällen reste Frankrikes högerliberale utrikesminister Jean-Noel Barrot till Libanon för att erbjuda landet humanitär hjälp. 

Sveriges moderate utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll bara tyst. Eller det är inte helt sant, förresten: Häromdagen gav hon en intervju där hon sa att Sverige bara ska ta emot flyktingar som är ”lika oss”. 

Ibland är det svårt att förstå vad Nato ska ha ett så snålt och korkat land som Sverige till. Att förlita siga på att vi ska vara en ”partner” när världen står i brand känns för tillfället inte särskilt tryggt.

I valet mellan Netanyahu och det liberala israel som rasar mot hans krig så ställer vi oss på Netanyahus sida. Och med ”vi” menar jag våra politiska företrädare.

De tror på löftet att hans krig ska utrota Hamas. Även om det görs med Hamas metoder. Trots att hela världen inser att nya vågor av hämndaktioner kommer att skapas för varje dött palestinskt barn och trots att israelerna hukar i sina skyddsrum skräckslagna för Irans hämnd.

Inte ens vänstern som nu marscherar för att rädda palestinska liv fokuserar all sin vrede mot just israels premiärminister. 

Det är visserligen lätt att inse varför. De har vigt sina liv åt palestiniernas öde och deras kamp började inte med kriget mot Gaza. Men ropen på att stoppa sionismen känns ovanligt kraftlösa just nu. Den sionistiska idén spelar knappast någon roll för Netanyahus storhetsvansinne. Det är en man fokuserad på sin egen politiska överlevnad vi ser – inte en man med ett ideologiskt projekt eller med sin egen nations bästa för ögonen.

Jag tänker inte argumentera mot den som hävdar att IDF är en sjuk militär organisation, att det saknas en fungerande israelisk opposition, eller att de flesta israeler tror sig utkämpa ett existentiellt krig (det är högsta mode bland krigshetsare att kalla blodiga konflikter ”existentiella” – dödandet känns så mycket mer rättfärdigat då). 

Allt det är kanske sant men frågan är om det är viktigt just nu.

Det finns en man som kan stoppa blodbadet. En man som håller på att dra in världen i ett gränslöst krig. Hans fall kommer inte att göra tidigare krig ogjorda, begrava konflikterna eller flytta några gränser. Men det kommer att bromsa upp slakten.

Vad det än beror på håller vår regering på att skriva in sig i historien som de moraliskt fattigaste höginkomsttagarna i svensk historia.

Det enda skäl jag kan se till det envetna försvaret för hans krigföring är att man inte accepterar palestinska liv som fullvärdiga. Att man helt enkelt inte ser att det finns några offer.

Men även om man ursäktar hans brutala övergrepp med att palestinier inte är riktiga människor borde man någonstans ha insett att han undergräver framtiden för det han påstår sig försvara – Israel.

Det kanske finns ytterligare ett möjligt skäl till varför vår regering inte kan skilja på Israels intressen och Netanyahus – Joe Biden har också haft svårt att göra det. Och svensk utrikespolitik är sedan Natoprocessen inleddes allt mer en spegling av den amerikanska.

Vad det än beror på håller vår regering på att skriva in sig i historien som de moraliskt fattigaste höginkomsttagarna i svensk historia.

Den enda trösten just nu är att hjärnorna på en ung generation håller på att formas av bilderna från Gaza och Libanon. Det är en generation som har vaga kunskaper om historien, men som ser att blod flyter och inte begriper varför ingen vill göra något åt det. 

Dagens högerideologer har fått för sig att det var något de kallar ”kulturmarxismen”, som radikaliserade 68-generationen. De tror att det var tänkare som Adorno och Marcuse, marxistiska studiecirklar och SVT som fick dem att genomföra sin kulturrevolution.

De har inte förstått någonting.

Det var Vietnamkriget.

Det var ett moraliskt bankrutt krig i ett land långt borta som gjorde att en hel generation plötsligt såg igenom hyckleriet som präglade amerikansk utrikespolitik och förfärades när de upptäckte den institutionaliserade våldsdyrkan som dolde sig där bakom.