Moderatledaren spelar med höga insatser just nu och det mesta tyder på att hon faktiskt är på väg att sänka idén om en stark Allians. Lööf ställer ultimatum till Kinberg-Batra: Välj mellan oss och SD! Som allianskritiker kan man inte annat än glädjas. Och glöm inte: det som en gång höll ihop Alliansen var stora skattesänkningar – något som inte längre är genomförbart. Alliansen försvagas.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Är det alltså dags för (S) att börja drömma om blocköverskridande lösningar? Nej. Socialdemokrater som drömmer om en blocköverskridande regering efter valet 2018 (tidigare än så är det knappast aktuellt) måste ha en sak klar för sig: En sådan regering skulle innebära att ungefär det Sverige som inrättades under Reinfeldtåren permanentas för överskådlig tid.
En socialdemokrati som bildar regering med Liberalerna och/eller Centern - vilket kanske inte ens ger parlamentarisk majoritet - innebär i praktiken ett slags status quo-regering. Vi kan nämligen vara säkra på att ett sådant styre i allt väsentligt behåller till exempel den välfärdsmodell som tillåter stora privata vinster och förbjuder avgörande skattehöjningar för de välbeställda.
Enkelt uttryckt: En blocköverskridande regering, som det idag går att föreställa sig den, innebär att Sverige behåller färdriktning, djupare in i det alltmer marknadsliberala samhälle vi redan har.
Det rödgröna samarbetet är ingen stor framgångssaga. Men sakta men säkert är något på väg att hända: Plötsligt leder Löfven i förtroendemätningarna. Vanligtvis brukar sittande regering drygt halvvägs in i en mandatperiod ligga långt efter oppositionen. Men det rödgröna blocket är större än alliansen, och tycks växa. Samtidigt har SD stagnerat och kan med tiden komma att falla i opinionen.
(S) har allt att vinna på att avstå från en blocköverskridande regering. Så fort idén luftas minskar mobiliseringen av s-väljare och när valrörelsen startar bäddar det för sämre siffror.
Politikens ”block” är inga romerska ruiner: Blocken speglar höger-vänsterskalan. Jag är dessutom övertygad om att det existerar en rödgrön dimension i politiken – en sakta framväxande gemensam, om än ofta spretande hållning, hos de två regeringspartierna och vänsterpartiet. Där löds det nya samman – ekologi och jämlikhet, feminism och fördelningspolitik. Med tiden kan det bidra till att socialliberala idéer blir tvungna att återväckas bland liberalerna.
En blocköverskridande regering efter valet 2018 stoppar den förnyelsen och cementerar status quo.
