För hur juicy och pajigt det än kändes att följa vändorna kring Linda Staaf, Mats Löfving, Anders Thornberg och Micael Bydén blev det hela betydligt mörkare när Löfving i februari i år tog sitt liv. Att han dessutom gjorde det direkt efter en livesänd presskonferens där det rekommenderats att han skulle få sparken gör att det kommer dröja innan det sorgliga ödet platsar som fredagsunderhållning.

Medan en förundersökning öppnats om arbetsmiljöbrott på grund av Polismyndighetens hantering av Mats Löfving, fortsätter Linda Staaf sin karriär. Hon är bland annat nationell chef för Europol i Sverige och släppte nyligen sin andra kriminalroman, vilket gjort att hon återigen väcker medial uppmärksamhet. Staaf har intervjuats i flera tidningar, bland annat Expressen och Dagens ETC. I texterna är hon tydlig med att hon inte vill prata om ”det som hände förra vintern” men lyckas ändå få ur sig flera anmärkningsvärda uttalanden om just ”det som hände förra vintern”. 

I intervjun med Dagens ETC presenterar Staaf en egen teori om varför hon blivit kritiserad av media. Enligt henne handlar det inte om att hon haft en relation med sin chef och inte heller om att hon rekryterades till tjänster inom polismyndigheten hon inte hade rätt kompetens för. Nej, allt det verkar i Staafs ögon vara trivialiteter. Den stora anledningen till att många varit misstänksamma mot henne handlar istället om hennes utseende. 

Det finns alltså inte särskilt många, om ens några, exempel på att Staaf beskrivits som vacker och blond i seriösa mediekanaler.

”Att jag ser ut som jag gör gjorde att många dömde mig”, konstaterar hon krasst i intervjun för att sedan fortsätta resonemanget med att hävda att det finns ”en obehaglig kvinnosyn i vårt samhälle där man har föreställningar om att kvinnor med en viss typ av utseende inte kan vara välutbildade och klara av ett krävande jobb”. Det framgår att den dominerande bilden av Linda Staaf i media ska ha varit en vacker, blond kvinna som tagit sig upp i hierarkien genom att charma männen.

Jag googlar runt en stund för att hitta exempel på den misogyna bild av Staaf som alltså ska ha dominerat under förra vintern, men allt jag hittar är en text från Stoppa pressarna med rubriken ”Linda H Staaf utmanövrerad av vacker poliskvinna” och ett antal Flashback-trådar. 

Det finns alltså inte särskilt många, om ens några, exempel på att Staaf beskrivits som vacker och blond i seriösa mediekanaler. Artiklarna handlar istället om att hon tilldelats ett tjänstevapen som hon enligt utredningar inte var behörig till att bära och om att hennes skattefinansierade lön sattes av en person hon haft en relation med.

Oavsett om Staaf själv gjort sig skyldig till några brott eller tjänstefel är hon inblandad i en oerhört oprofessionellt hanterad situation inom en myndighet med våldsmonopol och ansvar över Sveriges säkerhet. Att hon i en sådan situation hävdar att kritiken mot henne handlar om hur hon ser ut är smaklöst av flera anledningar.

Att anklaga kritiker för att vara misogyna är dessutom en effektiv metod för att tysta dem eftersom det i princip inte finns något värre man kan vara idag än misogyn.

Dels för att det är att antyda att alla kvinnor med ”ett visst typ av utseende” ifrågasätts om de har krävande jobb, vilket är förminskande och falskt. Det finns gott om vackra kvinnor i chefspositioner som sköter sina jobb galant utan att bli kritiserade.

Att anklaga kritiker för att vara misogyna är dessutom en effektiv metod för att tysta dem eftersom det i princip inte finns något värre man kan vara idag än misogyn. 

Men framför allt är Staafs uttalanden smaklösa för att de gör alla kvinnor som på riktigt utnyttjas, trakasseras och diskrimineras på grund av sina utseenden en ordentlig otjänst. När hon hävdar att hon blir dömd på grund av hur hon ser ut urvattnar hon den typen av argument och gör dem svåra att ta på allvar. Det är synd, eftersom det fortfarande finns tillfällen där kvinnor på olika sätt far illa på grund av hur de ser ut. 

Men Staafs fall är inte ett exempel på det. Att en polis ligger med sin chef och sedan rekryteras, tilldelas vapen och får lönen satt av samma chef är tvärtom ett exempel på när medierna, i sitt uppdrag som den tredje statsmakten, bör ”vända på varje sten”. Och det gäller oavsett hur polisen i fråga ser ut.