Joakim Lamotte köpte utfällbara teleskopbatonger med målet att slå sönder en persons muskelfibrer. Han övade slag på sandsäckar och trädstammar, och gick runt på stan med batongen i huvtröjans ärm för att säkerställa att han kunde bära vapnet obemärkt.

Joakim Lamotte var fast besluten att ”göra det som krävs”. Med hjälp av sina följare hade han lyckats identifiera en man som Lamotte menar låg bakom flera otäcka dödshot riktade mot hans fru och barn.

En regnig dag våren 2022 ligger Lamotte på lur i sin bil. Han fingrar på teleskopbatongen fram och tillbaka och oroar sig för potentiella vittnen men i området där han befinner sig är det ändå inte så många som brukar prata med polisen, så det känns lugnt. 

I fyra timmar sitter han i bilen och väntar.

”När ingen uppbackning från rättsväsendet fanns att tillgå var den enda utvägen att ta saken i egna händer.”

Polisen hade lagt ner utredningen. Det var ingen idé att gå vidare eftersom den utpekade mannen bara skulle neka till brott, och polisen prioriterade andra ärenden. Lamotte är frustrerad och 100 procent övertygad om att han har hittat rätt man. Under flera dagars tid spanar han på den misstänkte för att lära sig hans rutiner och hitta rätt tillfälle för en attack.

Mannen, som Lamotte betonar är arbetslös och bor i hyreshus, är på väg till gymmet när Joakim Lamotte till slut smyger upp bakom honom:

”Ett par gånger tidigare hade jag befunnit mig på samma ställe med mannen framför mig och hade planerat exakt var det skulle vara bäst att konfrontera honom. När mannen gick in i tunneln var jag bara några meter bakom honom. Jag fattade ett hårt grepp om batongen och ropade hans namn så högt jag kunde. Mannen vände sig om och våra blickar möttes.”

Joakim Lamottes självbiografiska bok ”Där stormen är – en swishhoras betraktelser” börjar och slutar med historien om den planerade misshandeln, även om Lamotte stannar upp precis innan han beskriver vad som faktiskt hände i den där gångtunneln. 

Det narrativa ramverket är som taget ur en medelmåttig krimserie. Det är en psykotisk våldsfantasi.

Berättelsen om teleskopbatongen ska visa en Lamotte som har kontroll, med förmågan och viljan att göra det allra yttersta för att försvara sin familj. 

Men om det gick till som boken beskriver har Joakim Lamotte, trots att han säger sig ha otvetydiga bevis, tagit lagen i egna händer i syftet att hota och skada en annan man. Det är inte ett friskt och modigt beteende. 

Det är ett brott.

Första läsningen av Lamottes bok tog en dag och den andra några timmar. 

Jag har läst den noggrant eftersom jag har ett genuint intresse för vad Lamotte har att säga om sin karriär från SVT-reporter till Swish-producent och sitt komboliv som live-marodör och småbarnspappa. Och om sin tesdrivna och populära medieprodukt som många betalar för men andra avskyr. 

I bästa fall såg jag framför mig en bok som bråkar och bjuder på inblickar i Joakims inre liv, om han gjort fel, om varför han valde sin lagom ensamma väg och hur det känns. Om vad han lärt sig mitt i polariseringsstormens öga. Om vart han är på väg någonstans. Kanske till och med en liten maktkritisk exposé om public service?

I sämsta fall tänkte jag att det blir skrytig och slarvig historia, iklädd Lamottes loppbitna offerkofta. Det är video som är Joakim Lamottes föredragna medium och det är betydligt lättare att filma sig själv i framsätet på en parkerad bil än vad det är att skriva på en laptop lutad mot ratten – men jag ville ge den nyblivna författaren en ärlig chans.

Men boken som lovar läsaren en unik inblick bakom kulisserna i svensk journalistik är en obegriplig råttkung. 

Istället träffar jag en ångestfylld narcissist som verkar må extremt dåligt, som i ett oroande och upprepande mönster utsätter sig själv för fara och handlar i panik – och tror att han är den enda människan i världen som har mänskligt djup. Stilistiskt är det som en Amazon Prime-serie. Många kapitel börjar med en kort miljöbeskrivning och nästan alla avslutas med en klyschig cliffhanger.

Det är fullt av personliga vendettor och gnäll om gamla oförrätter. En kvinnlig SVT-chef som ofta och godtyckligt skäller ut det oskyldiga lammet Lamotte kallas mellan raderna för sluddrande alkoholist, och explicit för storväxt med en tung byst.

Det som ska vara känslofyllda crescendon mynnar ut i en slarvig pyspunka och det genomgående budskapet är: Jag hade alltid rätt även om jag inte alltid sa vad jag tyckte då när det gällde. Jag gjorde alltid rätt och de som inte ville samma sak var naiva eller korkade.

Men vad stämmer i Lamottes beskrivningar av sin historia? 

En del händelser låter för bra för att vara sanna. 

Kolla aldrig en bra story, sägs det. 

Här behöver vi bara kolla en medelmåttig story.

När han år 2008 jobbar på Svt-programmet ”Rebellen” är det i ett litet team med en till man och två kvinnor. Programmet startades av journalister från ”Uppdrag granskning” och gick ut på att ett gäng barnreportrar ska granska samhällets orättvisor. Lamotte ägnar ett helt kapitel åt att kalla sina kollegor för ”arbetsskygga invandrare” som hellre är ute och röker bakom huset eller tittar på Youtube än gör sitt jobb, och han är tydlig med att skriva att han jobbar mer än dubbelt så hårt som alla andra.

De tre kollegorna har bakgrund i Mellanöstern, och Lamotte beskriver hur de ofta pratade på sitt språk för att medvetet exkludera honom från samtalet. 

För att snacka skit. 

Kruxet? I verkligheten talar de tre inte samma språk. De förstår inte varandras språk, och en som jag har pratat med i teamet säger att Lamotte ljuger. 

Det har inte hänt. 

Personen är chockad över Lamottes beskrivningar av sin tid på Rebellen. Då hade han varit snäll, kollegial och arbetet hade gått bra. Nu säljer han ut sina forna kollegor som lata blattar.

Enligt Lamotte tecknade Svt och Rebellen en överenskommelse om samarbete med förbundet Allt åt alla i Göteborg, för att skicka ut barnreportrarna på ”överklassafari”. Lamotte skriver att barnen tvingades följa ett ”vänstermanus” om hur hemska alla rika är, och att han skämdes när programmet med safarin sändes på TV. 

I verkligheten sändes det aldrig. 

Däremot gjorde Rebellen flera andra program som handlade om sociala frågor. Lamotte tyckte att barnreportrarna ”i de flesta fall” var härliga ungar som var trevliga att ha att göra med, men att det var för många med invandrarbakgrund. Det speglade ju inte samhället om för många barn inte var helsvenska. 

Enligt Lamotte skickade tittare in ifrågasättande mail om just detta. Om barnens hudfärg och namn. Han ska redan då ha hållit med om den poängen men inte sagt något utåt.

I boken skriver Lamotte att hans ökända blogginlägg om att Aftonbladet och Expressen ska ha betalat kids för att bränna bilar i Husby fick en halv miljon visningar på fyra timmar. 

Då, 2013, sa han att den siffran var 300 000 efter en dag. 

En halv miljon är inte trehundratusen. 

Efter inlägget rasade Aftonbladet och Expressen, och i Lamottes värld ska Thomas Mattsson, då chefredaktör på Expressen, ha proklamerat en total bojkott av SVT Göteborg om man inte fick en ursäkt för Lamottes lögner. Mattsson och Expressens medarbetare skulle helt enkelt inte medverka i några program. 

Men även den beskrivningen är fel. 

Till mig säger Thomas Mattsson att Lamottes lögner, baserade på hörsägen, utsatte tidningens journalister för fara. Visst krävde de en ursäkt, men Mattsson själv var med i flera SVT-program under tiden Lamotte hävdar att han bojkottade dem.

Lamotte skriver att den stora debatten om hans blogginlägg ledde till att kvällstidningarna tog sig en funderare över sina rutiner vid bildköp. Enligt Mattson förändrades ingenting på Expressen efter Lamottes inlägg.

Lamotte både kryddar och saltar berättelser och siffror för att få honom att se ut som en ensam sund monolit i en PK-sjuk värld. Han kritiserar journalister som skarvar med fakta, och utmålar honom som ensidig. Samtidigt innehåller ”Där stormen är” inte en enda sidofigur med djup eller mänskliga motsägelser.

Jag uppskattar inblicken man får i delar av Joakim Lamottes liv. Det är intressant att höra om hans sporadiska relation med ”Jennifer”, som dejtar en våldsam invandrargangster och vänsterprasslar med Lamotte. En story som blir talande för Lamottes bok.

Svenska Jennifer vågar nämligen inte lämna invandrargangstern, och försvinner ut ur Lamottes liv i sju år. Men en dag när han ska gå av spårvagnen i förorten Bergsjön ser han en bekant kvinna i slöja med ett ”mörkt och krullhårigt barn”. Kvinnan och Lamotte hälsar på varandra medan hon går på spårvagnen han gick av. 

Han slås senare av att det såg ut som just ”Jennifer” .

”Hennes ögon gnistrade inte längre. Vad som hänt och hur hennes tillvaro hade utvecklat sig skulle jag aldrig få veta. Inte heller huruvida den våldsamma mannen var kvar i hennes och barnens liv.”

Det är bara några sidor efter att Lamotte hyllat sin egna förmåga att göra research. Om han velat hade det så klart varit lätt som en plätt att undersöka vad Jennifer gör nu och hur hennes liv ser ut. 

Istället låter han henne bli en symbol för en självsäker svensk kvinna som kuvats av den våldsamma invandraren. 

Hon plattas ihop och reduceras till någon utan fri vilja och agens. När det är till hans fördel är Lamotte alltid vag och saker är abstrakta. 

Om det faktiskt var Jennifer som kände igen honom känns det även osannolikt att hon inte skulle ha sagt hej ordentligt. 

Författaren Lamotte är en sämre kommunikatör än videojournalisten Lamotte. Några veckor efter batongattacken i gångtunneln väljer Joakim Lamotte att till slut lägga journalistiken på hyllan. 

Han orkar inte mer. Han känner sig som en papegoja som upprepar samma budskap om invandring, migration och sexualbrott om och om igen för en allt hungrigare publik.

Här finns en spännande öppning att beskriva en genuint intressant tid i Lamottes liv. Vem skulle han vara utan journalistiken? Vad skulle han göra istället? Skulle han äntligen få känna den trygghetskänsla som han beskrev att arbetarna på Lilla Edets pappersbruk brukade ha? 

Istället för en känslomässig bergsklättring blir det kattbajs i den offentliga sandlådan. Det tar inte ens en sida så har arbetslösa Lamotte redan klättrat på väggarna och känt att det var dags att komma tillbaka. 

Han tog en kort semester, sen var allt som vanligt igen.

På ett sätt kommer jag närmare Joakim Lamotte genom hans första bok. Under den hårda fasaden som syns på Facebook syns bitar av en ängslig man som ofta känner sig desperat och panikslagen. Han har svårt att hitta sin plats, känner sig aldrig tillräckligt uppskattad, och blir ofta missförstådd. 

Men inte vid ett enda tillfälle ser han samma sårbarhet och mänsklighet hos någon annan. Det är som att han är ensam kvar på jorden.