Strax därefter kom nyheten om en annan fasansfull händelse: massblekning av koraller på Stora barriärrevet under ett La Niña-år. La Niña är den kalla fasen i vädercykeln. Fram tills nu hade omfattande blekning bara inträffat under de varmare El Niño-åren. De sannolika effekterna av nästa El Niño är för fruktansvärda för att ens fundera på.

Vi visste att klimatkollapsen skulle ske plötsligt. Jordsystemet som tycktes stabilt, livet som verkade tryggt, skulle försvinna under våra fötter. Allt det vi tog för givet skulle plötsligt stå på spel. Det skulle kunna hända nu.

Sänkt skatt och mer fossilt

Utmärkande för komplexa system är att det är svårt att säga hur nära sina kritiska trösklar de kan vara innan dessa har överträtts. Passerar vi nu klimatets tipping points? Det enda rationella svaret är att handla som om det inte är för sent, och som om vi har den minsta av möjligheter att stabilisera systemet innan det rasar.

Istället, som för att meddela sin avsikt att knuffa oss förbi en punkt utan återvändo, lade den brittiska regeringen fram sina planer att sänka bränsleskatten. Sedan klimattoppmötet COP26 i november förra året, har den godkänt ett nytt olje- och gasfält i Nordsjön och planerar att godkänna ytterligare sex stycken. 

Härom veckan publicerades en artikel av forskaren Dan Calverley och professor Kevin Anderson vid Tyndall Centre, en brittisk organisation för klimatforskning, som visar att för att vi ska ha bara 50 procents chans att hålla oss under 1,5 graders uppvärmning, måste rika länder sluta producera olja och gas senast 2034. Med andra ord, just när de här nya anläggningarna börjar leverera kommer de att behöva stängas.

Patetisk målsättning

Men bakvändhet är normen. ­Regeringen avskräcker ­förbättringar i energieffektivitet genom att belägga dem med den högsta moms­satsen (20 procent). När den kraftigt sänkte gröna renoveringsbidrag 2013, minskade antalet vindsisoleringar från 1,6 miljoner om året till 126 000, och siffrorna har inte återhämtat sig. 

Vi skulle kunna se det här som ett experiment. Vad händer om man tar bort statliga incitament och lämnar det till ”marknaden”? Jo, vi upptäcker att energiomställning är helt beroende av effektiv statlig politik.

Som regeringens egen kommitté för klimatförändringar observerade i mars, förlitar sig dock Storbritanniens strategi för att minska byggnaders koldioxid­utsläpp på ”frivilliga mål” och ”en oprövad marknadsbaserad metod”. Det finns omfattande finansieringsgap, uteblivna planer och en chockerande frånvaro av reglerande styrmedel. Det är omöjligt att se, baserat på nuvarande politik, hur regeringen skulle kunna uppnå ens sina egna patetiska mål, än mindre på ett meningsfullt sätt bidra till att förhindra klimatkollaps.

Gör som Italien

Klimatförnekelse kommer i vågor och den rådande versionen, som oupphörligen upprepas av Toryledamöter på högerkanten, är att insistera på att energiomställningen är ”för dyr”. Men som kommitténs rapport visar ligger den genomsnittliga totala kostnaden för att minska bostäders koldioxidutsläpp under 10 000 pund (cirka 122 000 kronor). Även om varenda bostad i Storbritannien skulle totalrenoveras, skulle det kosta mindre, enligt de här siffrorna, än vad regeringen spenderande på endera av pandemin eller finanskrisen 2008. Jobben som skulle skapas skulle säkerställa att den fick tillbaka åtminstone en del av pengarna. Än en gång måste vi fråga oss varför regeringar räddar banker men inte planeten.

Några har börjat rycka fram. I Italien bidrar regeringen med anmärkningsvärda 110 procent av kostnaden för energiförbättringar i bostäder, och de utbetalas som en femårig skattelättnad (de tio procenten täcker finansiella kostnader och transaktions­kostnader). Denna superbonus betalar för allt: isolering, ventilation, nya fönster och dörrar, solpaneler, värmepumpar. Den har brister i utformningen – till exempel skapar den inga incitament för byggmästare att begränsa sina kostnader och den var, till en början, sårbar för bedrägeri – men de här problemen kan enkelt åtgärdas.

… och gör som Finland

Finland har utrustat omkring en tredjedel av landets alla bostäder med värmepumpar. De installerar ungefär dubbelt så många om året som Storbritannien, trots att antalet bostäder bara är omkring en tiondel. Nästan varje dag hör jag professionella dumhuvuden förklara att ”värmepumpar inte skulle fungera i vårt kalla klimat”. Men de funkar hur bra som helst i Finland, som är mycket kallare.

Nederländerna planerar att koppla ifrån alla sina bostäder från gasnätet. I Estland erbjuder huvudstaden Tallinn, liksom de flesta av landskapen, gratis kollektivtrafik. Om Italien och Estland har råd så har vi det.

Kan inte värdera livet

Som kommittén för klimatförändringar påpekar skulle vi, om gaspriserna förblir lika höga som idag, kunna spara pengar (0,5 procent av BNP) genom att minska koldioxidutsläppen i hela ekonomin. Det skulle också lyfta människor ur energifattigdom, vilken i hög grad förvärras av otäta bostäder och ett beroende av fossila bränslen. Det skulle säkerställa att vi inte längre står i tacksamhetsskuld till Vladimir Putin och andra fossildrivna autokrater.

Sanningen är att vi inte har råd att inte ställa om våra ekonomier. Det är inte minskningen av koldioxidutsläpp som är för dyr, det är klimatkollapsen som är det. Om klimatsystem tippar över kommer våra pengar vara värda lika lite som Boris Johnsons löften. Trots det värderar den här regeringen dem högre än livet självt.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson