Så förenklat, men lika bombat, rullar oftast resonemangen i det eviga kulturkrig som bara de döda kommer att få uppleva slutet på. Nu senast Fokus och Johan Hakelius, evig kombattant i clownbil.

Lorden av allt löjligt har valt att med tropikhjälm och upptäckarmachete hugga sig rakt in i rubrikerna om rockrussinet Neil Young versus megapoddaren Joe Rogan, en Navid Modiri fast med 200 miljoner lyssnare och pengar som ett medelstort land. Att Spotify – hurra för tech-Sverige! – är med i skyttegraven är en extra pikant krydda i kulturkriget.

Och, såklart, finns det inget som får stollehögern i tweed att blåsa topplocket så hårt och skrika om censur så högt, som när artister använder sin fria vilja och den fria marknaden och väljer i vilka sammanhang de själva vill ingå. Då vill stollehögern i tweed ha tvång och diktatur där alla ska tvingas bryta bröd med alla.

Att använda sin frihet att tacka för sig, det är som Sovjets kommissarier – dödskommunism. Tycker Hakelius, och doppar gåspennan i cyanid: ”Nu har de gamla hippierna snedtänt, barrikaderat sig i sina lyxvillor och kräver att kapitalet ska censurera vad folket kan och får höra. Ve dem som inte säger och tänker rätt.” Och jollrar på om att alla som bryr sig om något, till exempel rasism, är sköra offer för identitetspolitikens hjärnröta som gör att man inte tål att höra andras åsikter.

Nå, sanningen är alltid stridens första offer. Och alla ni som hängt med i tugget vet att vad 138-åriga Neil Young faktiskt sa, var att han inte vill dela plattform med Rogan på grund av dennes spridande av desinformation kring pandemin. ”Ni kan ta honom eller mig”, hostade Young, hytte med käppen, och bad sedan Spotify fimpa hela hans 50-åriga karriär.

Är det censur? Nej. Är det att kräva tystnad av andra? Nej. Gör det en artist till en ynklig tyrann, för att prata med Hakelius ord? Herrejävlar, nej. Det är att helt enkelt välja hur och var och med vem man vill rocka i den fria världen.