Youssef En-Nesyri hade gjort mål i kvartsfinalen mellan Marocko och Portugal i herrarnas fotbolls-VM i Qatar. Och när matchen sedan slutade 1-0 exploderade kvarteret i en okaraktäristisk festyra: bilar tutade och folk jublade från trädgårdar och balkonger:
“Semi-final!" “Det är historiskt!”
Vissa av mina grannar har rötter i Marocko, men de flesta har det inte. Min franskkongolesiske granne Denis förklarade:
– Du måste förstå: Marocko är Afrika! Ett afrikanskt land har aldrig nått så här långt.
Samma kväll slog det franska landslaget ärkefienden Storbritannien i en annan kvartsfinalsmatch. Även då hördes lyckotjut, men inget jämförbart med Marockovinstens kollektiva extas – som drabbade även mig trots att jag inte ens hade sett matchen.
Fotboll som religion
Extas brukar annars förknippas med religion. Just nu pågår en diskussion om religion och tro på svenska kultursidor. SVT Kultur rapporterade i somras om hur kristen tematik återkommer i vår tids litteratur och journalistik. I DN skriver Kristina Lindquist att för henne som före detta kristen är religionen “en kamp, som till slut upphörde”. Hon som intellektuellt fri kan inte acceptera kristendomen som “ett svar som utesluter alla andra” – trots att hon känner ett styng av avund för den som i kristendomen finner “ett hjärta i en hjärtlös värld” ett opium inför skräcken att vara ensamma på en döende planet.
När mitt håglösa kvarter, med kyrkor och en stor moské, exploderar i jubel mitt i mörkaste december frammanas extasen av en fotbollsmatch, sedd på skärmar i enskilda hem.
Det är ingen ny spaning: akademiker och sportjournalister har talat om fotbollens religiösa karaktär i årtionden. I Sverige skrev religionsvetaren Magnus Engstrand boken ”Fotboll och religion” (2003). Det talas om spelarnas religiositet, Maradonas "Guds hand" under herrarnas fotbolls-VM 1986 åberopas liksom den ritualiserad kulten kring sporten.
Här i Frankrike undersöker religionssociologen Danièle Hervieu-Léger sedan 90-talet det hon kallar “sekulär helighet” som något karaktäristiskt – men ej unikt – för fotbollen. Fotbollen har ingen specifik lära eller bärande andlighet – det finns inte en helig text att uttolka. Men andra drag får sporten att passa in: Hervieu-Léger nämner ritualerna, meningsskapandet, gemenskapen och det transcendentala – det vill säga extasen.
Jag återkom till hennes arbete med anledning av av diskussionen på de svenska kultursidorna – men också på grund av mitt senaste besök i VM-aktuella Marocko: Det var mitt senaste möte med extas.
En helig festival
DN:s kulturchef Björn Wiman svarade Lindquist och skrev hur han tvärtemot henne som lämnat kristendomen, själv gått från en sekulär tillvaro till att nu bära ett kors runt halsen. Hans tro har inte en bokstavstroende grund utan gör det lättare att hålla fast vid det han kallar "heligt och rättfärdigt i denna värld".
Själv är jag varken nykristen eller för detta kristen. Däremot kan jag, som min tidigare redaktör på Dagens ETC, Anna-Maria Carnhede, längta efter att tro: att falla på knä inför en gud när pandemi, krig, klimatkris och död drabbar oss. Men jag kan ändå inte förmå mig att gå med i kyrkan.
I somras besökte jag staden Fez i östra Marocko. Det var mellan 40 och 45 grader varmt. Skogsbränder härjade på flera håll och torkan var alarmerande – Marocko var särskilt utsatt. Som reporter mötte jag barn som kämpade för att förse sin familj med vatten. Framtiden kändes ödesmättad.
I staden pågick den årliga "heliga musikfestivalen". Jag fick uppleva poeten Paul Celans verk om Förintelsen, musiksatt av kompositören Michaël Levinas och framfört av honom och sopranen Marion Grange i den gamla synagogan – Unesco-världsarvet Aben Danan. Jag såg sufiska, rituella danser framföras och hörde uigurisk-islamsk musik, förbjuden i Kina, spelas… En strid ström av heliga konstuttryck med ursprung i vitt skilda miljöer – men alltid bland människor. Ofta på andra håll förbjudna uttryck, i den religiösa auktoritetens namn.
Kungahuset är festivalens huvudsponsor. Marocko är monarkin där kungen har politisk makt, ett land som ockuperar Västsahara i strid mot FN-resolutioner och Internationella brottsdomstolen i Haag, som använder migranter som vapen i förhandlingar med EU och där pressfriheten är begränsad.
Samtidigt: EU betalar landet stora pengar för att hindra migranter medan vi ser mellan fingrarna på ockupationen. Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, är dessutom en av festivalens partners med motiveringen att den främjar "kultur, tolerans och fred'
Tillvaron är komplex, människan en hycklare men musiken – i alla fall ibland – är himmelsk.
Seger bortom förtryck
Framträdandena för den multietniska publiken gav en känsla av överskridande gemenskap. De klassiskt religiösa rummen gav, om inte annat, svalka och den öppna stjärnhimlen påminde oss om varats litenhet.
Den sista kvällen när den energiske trumpetaren Ibrahim Maalouf med sin Balkan-musikertrupp intog scenen – precis som natten skänkte svalka även utomhus – då infann sig extasen med ett löfte om nåd.
Och efteråt en slags revansch-känsla hos mina marockanska vänner som sett mig dras med:
– Det trodde du inte om Marocko va?
Eller som min granne sa när Marocko spöade Portugal i fotboll i lördags:
– Det trodde du inte om Afrika va?
Enligt mina marockanska exilkollegor tar segerruset i Marocko sig följande uttryck:
Leve Marocko! Leve det marockanska folket!
Inte: Leve kungen!
Det är ett budskap om att hoppet, nåden och skönheten kan återfinnas i religion, kultur eller idrott – utan det ena behöver utesluta det andra. Och det kan existera bortom och trots auktoritära strukturer.
På onsdag möter Marocko Frankrike i semifinal. Bara en kan vinna. En ska förlora.
– Vi kommer alla både vinna och förlora, oroa dig inte: Gud har det under kontroll, säger min granne Denis.
