Att Märtha inte känt attraktion, inte ville flytta ihop med Axel som paren förväntas göra i experimentet och att hon under en av parhelgerna byggde upp en mur av kuddar i sängen har blivit föremål för hätska debatter. 

Det är närmast en klappjakt som pågått på sociala medier. Axel beskrivs å ena sidan som den mjuka, snälla killen som försöker, han gillar dessutom rosa och muminmuggar och passar därför inte in i den klassiska mansrollen. Märtha beskrivs å andra sidan som rätt personlighetslös, kylig, elak och otacksam. 

I Dagens Nyheter analyserar Catia Hultquist tittarstormen: 

”Jag tror att en del av ilskan handlar om att exemplet Märtha ska bli ett sorts återkommande bevis för att kvinnor som efterfrågar en förändrad mansroll i själva verket är hycklare. I intervjuerna inför giftermålet berättade nämligen Märtha att hon sökte efter en man som inte led av toxisk maskulinitet. Det var bland annat därför hon parades ihop med den charmiga och mjuka Axel.”

Trots att genus bör analyseras i alla parrelationer (inte minst i ens egen) har den fått en central roll när det kommer till Axel och Märtha. Något skaver med det. Det som DN-krönikören beskriver som en man som inte led av toxisk maskulinitet är i själva verket en helt rimlig människa. 

Han lyssnar på Märthas önskemål, han respekterar hennes gränser. Inte bara för hennes skull – men även för sin egen. Det är ju en aspekt som saknas i reaktionerna – Axel kanske inte själv vill – för att en rimlig människa inte vill pussa eller sova med en person som inte känner sig bekväm med det. 

Paret tog ett gemensamt beslut att inte fortsätta. De båda kände att de inte klickade med varandra. Trots det har Axel i diverse nyhetsartiklar beskrivits som ”ratad”. Jag funderar på om det handlar mindre om det här paret och mer om synen på män som påstridiga, och när de själva inte känner för att fortsätta så lyssnar man inte riktigt på det. De förstås och förväntas alltid agera enligt en mansroll, allt annat blir obegripligt att ta in. 

Märthas reaktioner är inte hyckleri. Det är någon som gör det många av oss varit för fega för – vara tydlig om var ens gränser går. Det jag däremot ser är en tacksamhetsskuld som läggs på kvinnor. De ska vara glada, tacksamma och nöjda för män som inte beter sig som svin. Det är en alldeles för låg ribba den här generationen med all tydlighet visat att våra barn kommer att ärva. 

Vad är det som egentligen insinueras när kritiker menar på att Märtha i själva verket vill ha en ”manlig man” men bara förklär det i feminism? Är det att kvinnor i själva verket önskar män som inte respekterar, inte lyssnar på, som kliver över ens gränser? Det är en falsk dikotomi som målas upp. Det går alldeles utmärkt att vara en man och samtidigt inte bete sig som ett svin. Det innebär dock inte att attraktion samtidigt inte är, och måste tillåtas vara komplext. 

Det kanske inte är mansrollen som är roten till att deras relation inte fungerade. Det kanske bara är så enkelt som att vi inte kan välja vilka vi blir attraherade av. Och det tycks ju vara ett återkommande tema i programmet, även hos andra par. Att inte attraheras av någon innebär ju sällan att något är fel på personen.

Vi har inte rätt till varandras kroppar, inte ens om vi ingått äktenskap. De senaste veckornas diskussioner har dock försökt tänja på samtyckets gränser, men förklätt det i personkritik. Jag ser istället två personer som är ett föredöme, som jag vill att min son ska lära sig av. Jag vill att han ska lära sig att respektera, lyssna och förstå sina egna gränser och andras. Jag vill att han ska veta att samtycke och hans gränser inte är något för samhället att bestämma åt honom. 

Det som kunde vara ett tillfälle att utbildas på bästa sändningstid ledde istället till en hatstorm. 

Det säger mer om vårt samhälle än det säger om Märtha och Axel.