Det brukade finnas en ödmjukhet hos svenskar som jag tyckte om. Jante är ett av få karaktärsdrag som gör mig om inte stolt, så åtminstone inte skamsen för min nationalitet. Men även den har tagits från oss av amerikaniseringen!
Eller åtminstone av de ”sociala” medierna. De har förvandlat oss till vräkiga, självgoda reklampelare och det borde vara skäl nog att förbjuda dem.
Bland mina följare uttrycks skrytsamheten framför allt i yrkesmässiga framgångar. Någon vinner ett pris, någon annan seglar upp på Adlibris topplista över mest sålda böcker, en tredje skriver en pjäs som hyllas till skyarna. I skrivande stund har jag osynliggjort i alla fall en bokaktuell person från Instagram och Facebook på grund av det olidliga och oändliga skrytet.
Samtidigt har jag ett godtyckligt överseende med beteendet eftersom jag troligtvis hade gjort samma sak i deras situation. En form av förhävelse som är betydligt mer oförlåtlig och som jag stöter på ungefär lika ofta är bostadsannonseringen.
”Nu är vår pärla till salu! Så mycket fina minnen i den här lägenheten, men dags för nästa steg”. Följt med en länk till en hemsida med bilder på ett hem som ”stylats” till att se ut som tusen andra hem och information om utgångspriset, alltid ett bisarrt antal nollor uppradade bakom en trea eller fyra eller femma som skrattar en i ansiktet.
Vad fan håller ni på med?
Och då syftar jag inte på att ni betalat någon för att placera en trött basilika på er köksbänk. Jag syftar på det skamlösa i att ni försöker tjäna miljonbelopp på era vänner och bekanta genom att uppmuntra dem att buda på era gamla lägenheter. För hur ska man annars tolka inläggen?
De signalerar skryt och girighet, ett gränslöst beteende som de flesta av oss inte ens övervägt att förmedla i det verkliga livet
Att Stockholms bostadsmarknad är definitionen av helvetet på jorden har ekonomiska experter som Andreas Cervenka redan förklarat bättre än jag någonsin skulle kunna göra. Det jag vill lyfta handlar inte om ekonomi, det handlar inte ens om politik, det handlar om ren vett och etikett. Hur vi framställer oss själva och hur vi beter oss mot varandra.
Utifrån det perspektivet är bostadsannonserna som delas från privata konton djupt problematiska. De signalerar skryt och girighet, ett gränslöst beteende som de flesta av oss inte ens övervägt att förmedla i det verkliga livet, men som normaliserats online och nu blivit något man ”bara gör” när det är dags att sälja.
Din bostadssituation är, till skillnad från mycket annat vi skryter om, så oberoende av din egen ansträngning. Får du en strålande recension eller ett fint stipendium är det någonstans i alla fall delvis tack vare din egen förmåga. Har du en lägenhet du kan sälja för miljonbelopp är det oftast ett resultat av de betydligt högre makterna Tur och Arv.
Och något säger mig att högre makter är sådant man ska vara extra försiktig med att skryta om.
Dessutom undrar jag om det funkar. Har någon någonsin köpt en lägenhet den fått syn på i en väns Facebook-flöde? Det känns ologiskt, på grund av den uppenbara intressekonflikten (den ena vännen vill köpa billigt, den andra sälja dyrt).
Kanske handlar annonsdelningen om andra saker. Att få upp besökssiffrorna och få lägenheten att se eftertraktad ut? Att visa för sina kompisar hur fint man bor? Att signalera att man ska flytta?
Jag famlar efter förklaringar men hittar ingen tillfredsställande. Ingen som ens kommer nära att rättfärdiga beteendet och jag tror därför vi måste påminna oss om en sak som bostadskarriäristerna verkar glömt i jakten på nästa miljon:
Den där skrytmånsen som fyller ditt konto med vräkigt innehåll, det är du.
