Strategin är effektiv eftersom ett uttalande som vid första anblick uppfattas som radikalt kan få mindre radikala idéer, som ändå lutar åt samma håll, att framstå som ”normala”. Dessutom kan metoden fungera som ett sätt att tvinga folk att förhålla sig till en viss fråga, även om de inte sympatiserar med den.

Det är uppenbart att det finns en aktör som är överlägsen när det kommer till att flytta fönster och att det är Sverigedemokraterna. I det svenska politiska och mediala landskapet har ingen annan lyckats så effektivt med att normalisera en retorik som för bara tio år sedan ansågs vara direkt stötande.

Jag hatar att behöva erkänna det men SD är PR-mässiga genier, åtminstone jämfört med resterande riksdagspartier. Deras nya och djupt oetiska EU-valkampanj, vars uttalade syfte är att locka unga väljare, går inte att tolka som annat än en ytterligare fönsterförflyttning.

2010 släppte partiet reklamfilmen där en ensam pensionär med rullator rör sig mot en ”statsbudget” och blir omsprungen av en grupp kvinnor klädda i burka. ”Den 19:e september kan du välja invandringsbroms före pensionsbroms”, säger speakerrösten.

2015 klädde partiet Östermalmstorgs tunnelbana i gigantiska bilder på hemlösa och tiggare. Ovanpå bilderna stod det: ”Sorry about the mess here in Sweden” och ”Sweden should do better than this!”. Partiet menade att kampanjen riktades till turister, vilket är en väldigt oklar målgrupp med tanke på att det krävs medborgarskap för att rösta i Sverige. Mer troligt är att syftet var att väcka debatt, få uppmärksamhet och normalisera föraktet mot tiggare.

I de nya kampanjerna, som körts ut på bland annat Instagram och Tiktok, har tonläget höjts ytterligare. Filmklippen har en enkel logik, de visar först en invandrarkille som beter sig hotfullt eller våldsamt. Sedan hörs skränig techno-musik medan en mur täcker skärmen och texten ”Mitt Europa bygger murar” dyker upp.

Bortsett från den smaklösa parafrasen på Stefan Löfvens tal från 2015 och att muren som symbol ger otäcka konnotationer (Trump, fängelsen, en explicit och ociviliserad metod för att skydda och stänga ute), är kampanjen anmärkningsvärd av en ytterligare anledning.

Klippen är tagna från privata sociala medier-konton och personerna som visas i dem har inte sagt ja till att medverka. Det handlar alltså om ofrivillig exponering, där personen som visas upp gör det på ett ofördelaktigt sätt.

Varför männen i filmerna är arga får man i de korta sekvenserna ingen förklaring till. De framstår som farliga, irrationella och aggressiva, vilket i sig är förtryckande.

I ett av klippen som SD publicerat ser vi Alan Feily, 36, som skriker åt en annan man i en galleria. Det som däremot inte visas i den korta filmsekvensen, men som Aftonbladet rapporterat om, är att mannen Alan Feily skriker på bär kniv. Feily lyckades genom sin konfrontation se till att mannen inte skadade någon, vilket han senare vann årets Civilkuragepris för.

Men kontexten är inte relevant för Sverigedemokraterna. En invandrarman som är arg är ett hot, oavsett varför han är arg.

Att publicera och sprida material som är stulet från privata sociala medier-konton är knappast oproblematiskt ur ett upphovsrättsligt perspektiv. Speciellt inte när materialet svartmålar privatpersoner och det dessutom används i politisk reklam.

Men det spelar ingen roll, för vem ska stämma dem? Det är frågan SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein själv ställer till TT när han får frågan om ifall partiet lagt upp en budget för eventuella stämningar.

Jimmie Åkesson har siktet inställt på statsministerposten efter valet 2026. Det är på många sätt en rimlig målsättning om inget drastiskt förändras. Det är rimligt utifrån att partiets stöd har ökat konstant sedan det inträdde i riksdagen. Det är rimligt utifrån att de satt tonen för en politik som får det Miljöpartiet säger om att ”värna asylrätten”, vilket det för några år sedan rådde allmän konsensus om, att låta som vänster-flum.

SD-tåget rusar och jag är rädd för världen det ska stanna i. Det får mig att tänka på det Malin Persson Giolito sa när jag nyligen intervjuade henne. Med krass juriströst pratade hon om mediedebatten kring brott och straff och den debattens brist på etik. Hon pratade om hur dödsoffer delas upp i kategorier som skyldiga och oskyldiga och hur kriminalvården totalt tappat sitt vårdande anspråk.

Hon pratade om att avhumaniseringen gått så långt att det bara är en tidsfråga innan vi börjar diskutera införandet av dödsstraff.

Sverigedemokraterna har förflyttat fönstret till en plats där de kan stoltsera med att bryta mot regler samtidigt som de lovar att utvisa dem som bryter mot lagar. Jag hoppas att någon krossar den rutan, drar för gardinerna, eller helt enkelt stämmer dem.