Det är inte svårt för den utomstående att se den röda linjen i vad som får Erdogan och det turkiska styret att se rött: kritik mot staten. Vi måste trots allt komma ihåg att Turkiet har en lång historia av radikalnationalism. Människor och byar som tvingats byta namn, språk som förbjudits, minoriteter som förföljts och mördats.
Koranbränning blir slagträ
Redan för snart ett år sedan hade Rasmus Paludan en koranbränningsturné i Sverige, det hindrade inte Natoprocessen för den turkiska staten. Istället färgades Natoprocessen av andra typer av krav, att Sverige ska utlämna kurder, människor som Sverige valde att sälja för en ansökan som Erdogan nu drar tillbaka. Det är en skam jag inte ens kan jämföra med någonting annat i svensk modern tid.
För Erdogan har detta egentligen aldrig handlat om koranbränning. Men med ett högerpopulistiskt styre i Turkiet är det retoriskt mer eftersträvansvärt att använda europeiska muslimer som ett slagträ i en Natodebatt vi känner olika inför.
Inte en allierad
Narrativet den turkiska staten vill trycka ner i halsen på oss alla är följande: att de står upp för europeiska muslimer och deras intressen. Att de är den enda staten som tar den växande islamofobin på allvar. För många av oss som inte enbart är muslimer men tillbringat oräkneligt många år med att bekämpa islamofobin är den turkiska staten inte en allierad i den kampen.
Som om kurder inte också kan vara muslimer. Som om det inte är muslimska aktivister som Sverige lämnat ut till regimen. Som om det inte är byar med muslimska invånare den turkiska staten bombat, som om det inte var muslimer som krigade mot den radikalislamistiska gruppen IS och förlorade sina liv i den kampen. Som om det inte var muslimska ungdomar som till en följd av det sprängdes i Suruc.
Turkiet är ett radikalnationalistiskt projekt, det är därför Erdogan går i taket först när något sker utanför en turkisk ambassad och inte i områden och städer där svenska muslimer bor.
Turkisk högerpopulism
Det islamistiska landskapet är relativt brett, det inbegriper allt mellan ursprungsrörelsen Muslimska brödraskapet, till progressiva Ennahda, till islamopopulistiska alternativ som AKP. Det som kännetecknar den turkiska formen av högerpopulism/islamism är:
• att prioritera nationalstatens intressen framför annat. Det vill säga etniska turkar framför andra minoriteters.
• att använda sig av islam och ett religiöst kodat språk som ett verktyg för att hitta stöd bland befolkningen och muslimer runtom i världen. Det är så Turkiet gått från ett av de mest sekulära muslimska länderna till repressiva i frågor om religion. Balansen mellan att å ena sidan ha ett kulturarv som blev början på slutet för det islamiska kalifatet, men å andra sidan blidka en stor muslimsk befolkning, har präglat landet och lett till att Turkiet numer består av islamister såväl som etnofascister.
Köper människors lojalitet
För oss med somalisk bakgrund har den turkiska statens soft power varit särskilt påtagligt. Under många år har den levererat humanitär hjälp, bistånd till exempelvis infrastruktur och till och med byggt skolor. Det är, som så många andra stormakter, ett försök till att köpa sig till människors lojalitet. Så växer radikalnationalismen och andra auktoritära imperium. Genom andra människors lidanden.
Därför blir turkiska statens försök till att använda europeiska muslimer i förhandlingen om Nato särskilt bedrövlig. Det här är inte, som Erdogan vill ge sken av, en kamp mellan västvärlden och muslimer. Inte heller är det en kamp mellan turkar och omvärlden. Det är en kamp mellan en auktoritär regim som inte skyr några medel. Och alla vi som tror på att en annan värld är möjlig.
