Nej, det finns något rakare med musikens väg in. Precis som doftminnen drabbar den bortom förståndet, man kan aldrig värja sig. När jag lyssnar på till exempel Gosh av Jamie xx är det som öppnar sig inom mig lika stort som världen själv, jag påminns inte om en specifik situation eller tanke utan om en fullständig känsla och hela dess tillhörande universum. Det är ingen kognitiv upplevelse utan en andlig. Kanske är det just det ordlösa som är så disruptivt, att ingenting går förlorat i språket, det subjektiva.
Igår skulle Lil Yachty spelat på Fryshuset i Stockholm. Konserten, som blev inställd i sista sekund, hade jag trots mitt generella konsert-hat sett mycket fram emot. Jag är inget långvarigt Lil Yachty-fan utan upptäckte honom så sent som i januari, när han släppte sitt tionde album ”Let’s start here”. Albumet, som jag lyssnat sönder och samman, till splitter och bitar verkligen, har fått mig försöka sätta ord på varför jag tycker om den musik jag gör.
När jag radar mina favoritartister efter varandra blir i alla fall något synligt: Lil Yachty, Bon Iver, Frank Ocean, Lorentz, The Weeknd och allt osläppt av Playboi Carti. En grupp som skulle kunna tvingas in under paraplyet ”Mystiska Män”. Varje låt jag lyssnar på av dessa artister är som att ta in en perfekt diktsamlings hela mening på tre minuter, en flaska blandsaft utan vatten.
Musiken jag gillar innehåller stora ljud, förvrängda på ett sätt som gör de bättre representanter för verkligheten än verkligheten själv. Musiken jag gillar ger mig samma känsla som när jag promenerar genom City en kall och tidig vårkväll och tittar upp mot himlen och den är blå på sättet som får mig känna att allt kan hända – att det finns en evighet som inte är obehaglig. Musiken jag gillar tvingar världen erkänna sin meningsfullhet, att det finns en Gud, att det som händer och hur allting ser ut är för perfekt för att det ska kunnat uppstå av en slump, hur absurt det vore om det inte skapats för någon. Den ger mig resonans, den sublima upplevelsen av alltet, är en känsla bortom bra och dåligt.
Kanske är det ingen slump att jag, och så många med mig, gillar till exempel Frank Ocean. Jag lyssnar på en av de plågsamt få intervjuer som finns med denna Mystiska Man och hör honom säga: ”When I’m trying to make a song, even the form of it, even the parts that doesn’t have words, is still, you know, really trying to make a photograph of something you can never see”. I musiken han gör är det formen som fokuseras, inte nödvändigtvis orden, utan hur ljuden låter – precis som utrymmena mellan hans musiksläpp också “låter”, de skapar hans konstnärskap.
Sen några månader tillbaka går jag i terapi för ett väldigt specifikt problem, det verkar som mitt psyke är så aversivt inställt till känslor att det hellre har panikångest. Att ha svårt med känslor är inte ovanligt, framförallt inte nu för tiden, vill jag skriva utan att veta exakt om det stämmer. Men det känns så, som att många är rädda för känslor och gör mycket för att slippa dem. Och det är inte så konstigt, för vi lever i en autistisk tid, i en tid som förknippar affekt med kontrollförlust, och kontrollförlust med undergång. I det blir det delvis sant att affekt = undergång. I vårt liberala KBT-samhälle, uppskruvat av sociala medier, ges inget utrymme för hela den mänskliga komplexiteten, för annat än att vara rationell.
Jag kan inte tänka mig att någon på sin dödsbädd känt sig tacksam över hur friktionsfritt allt blev
Det är väl därför jag stretar emot hos min psykolog, försöker förklara för honom att livet blir mycket enklare när man inte känner saker, att till och med förlamande ångest är ett mer attraktivt tillstånd. Med känslor blir livet svårt och sårigt, sliter på en, gör saker smärtsamma, allt krångligare, en själv störigare. Också detta är delvis sant, känslor leder faktiskt till negativa utfall, men ”negativa utfall” är inget patologiskt, inget vi varje gång måste springa från. För även dessa utfall gör livet till livet, gör det värt någonting.
Jag kan inte tänka mig att någon på sin dödsbädd känt sig tacksam över hur friktionsfritt allt blev – till och med jobbiga känslor skapar hållpunkter, gör saker och ting begripliga, mer klickbara. Känslor är vägledare, är det som gör oss mänskliga och därför inte ensamma.
Ett citat av den japanska mangakonstnären Tetsuo Hara dyker upp i mitt flöde, något han sagt i en intervju som svar på en fråga om AI-konst: ”What AI cannot do is be prepared to die. You have to suffer, suffer, suffer, and then think it through”. Om det är AI som gör oss besatta av det rationella eller vice versa vet jag inte, men jag tror det är sant att världen många gånger varit en mer rättvis plats om beslut inte fattades ur känslor utan logik. Problemet är bara vad vi skulle gå miste om, om vi löper linan ut och fullt börjar betrakta känslor som något i alla sammanhang korrumperande.
I musik har vi inget att förhandla med. Man kan aldrig se en känsla, aldrig äga eller erövra den. Och trots att vi är rädda för känslor behöver vi dem. Musik förvränger verkligheten, förhöjer den, med eller mot vår vilja. Och visst är det vad jag hittar i all konst jag gillar, från Paul Celan till Emma Chamberlains vloggar – det jag erbjuds bortom språket, i bilder och ljud direkt in i själen, allt som gör livet mystiskt. För utan språk kan man inte rationalisera och kategorisera, förenkla, förstå. Och det finns inget rationellt med den mänskliga upplevelsen, världen är obegriplig, våldsam. Och det är meningen.
