Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
För åtta år sedan tog Fredrik Reinfeldt Moderaterna till ett rekordvalresultat: 30,6 procent. I det valet skilde det bara några tiondelar mellan M och S (som landade på 30,66), vi hade två tydliga huvudmotståndare i valrörelsen – och Reinfeldt gick segrande ur striden.
I dag kan vi konstatera att det vi såg en tendens till redan efter förra valet – och som nu förstärkts – är att Reinfeldt-epoken är en anomali i M:s historia.
När Fredrik Reinfeldt tog över som partiledare 2003 hade partiet fått 15,25 procent i valet 2002. Det var så stort det blå Moderaterna med sin tydliga högerretorik kunde bli.
När så den nya partiledaren samlade ett kabinett runt sig som hade en strategi för att bryta sig in på S-territorium under namnet ”Nya Moderaterna” och ”Det nya arbetarpartiet”, genom att tydligt ta ställning för den så kallade svenska modellen och den svenska fackföreningsrörelsens roll i den – var det en lyckad PR-strategi.
Det var ett falskspel som de kunde ro iland, bland annat tack vare att Socialdemokraterna misslyckats med att lyssna på sina gräsrötter. För redan då puttrade missnöjet i väljarkåren mot en socialdemokrati som rört sig så mycket åt höger, skurit ner på offentliga sektorn och prioriterat budgetsanering före en offensiv politik för jämlikhet – där inte minst pensionsfrågan, i kölvattnet av den stora pensionsomläggningen 2003 upplevdes som ett svek.
Det Reinfelt siktade in sig på var att krossa det socialdemokratiska samhällets grundvalar genom ett utstuderat falkspel – han sa en sak, och gjorde en annan. Samtidigt som han i teorin stod upp för den svenska modellen satte han in en kraftfull dolkstöt mot facket genom en dramatisk a-kassereform som infördes så rasande fort att regeringen inte ens gav sig tid till ett sedvanligt remissförfarande: Det blev dyrare för många arbetande människor att vara medlemmar i A-kassan, ersättningsnivåerna kapades och det blev svårare att kvalificera sig till ersättning. Konsekvensen av dolkstöten blev att facken tappade ungefär en miljon medlemmar – en försvagning av fackets roll i den svenska modellen som den än idag inte har repat sig från.
Samtidigt fördes en aggressiv skattesänkarpolitik som ledde till ökad ojämlikhet – men som påstods leda till fler jobb. Så blev det inte, jobben kom inte, produktiviteten föll, skolresultatet föll – samtidigt som skatterna sänktes med 140 miljarder per år.
Men Fredrik Reinfeldt stod fast vid sin retorik, han upprepade enträget att M är var det nya arbetarpartiet på ett så trovärdigt sätt att en stor del av väljarna inte uppfattade hans falskspel. Han kom undan med att säga en sak och göra en annan.
Samtidigt jäste missnöjet i de egna leden mot Moderaternas teoretiska vänstergir – som ju alltså aldrig var någon vänstergir i praktiken.
När Först Anna Kinberg Batra och därefter Ulf Kristersson tog över stafettpinnen som partiordförande, agerade de i opposition mot vad Reinfeldt åstadkommit, de gjorde en tydlig högergir gällande till exempel arbetsrätten - och inte minst i flyktingpolitiken. Därför lockar de inte längre några S-väljare. Partiets storhetstid är över.