Det är ett tankeväckande påstående. För lika mycket som vi kan bli modiga av våra gemenskaper kan vi också utveckla åsiktskorridorer som hindrar oss att tänka fritt – av rädsla för att inte längre vara en självklar del ”i gänget”.

I veckans tidning intervjuar vi modiga civila kvinnor som är kvar i Ukraina, går snabbkurser i kris-sjukvård, väver camouflage och bygger upp psykologisk traumahantering i sina bostadsområden. Men att stanna kvar handlar inte bara om mod. Alla har inte resurserna att fly, konstaterar de. Och att i krigstid stå upp för mer än motstånd mot Ryssland, att driva kvinnors rättigheter, kräver också mod.

Kan det vara modigt att i denna tid, när vi vaknar och somnar till nya fruktansvärda krigsbrott i vårt närområde Ukraina, att ändå också rikta blicken åt ett annat håll?

Jag tycker det. För vi måste kunna ta in flyktingars situation i fler länder än Ukraina. I veckans tidning besöker ETC nyhetsmagasin Libanon. Här pågår en av de värsta ekonomiska kollapser världen sett på 100 år. Vi besöker flyktingfamiljer där även barn tvingas arbeta. Och hjälparbetare samlar in pengar privat för att kunna erbjuda små matpaket.