Numera behöver vi ju nästan aldrig vara bara med oss själva för det finns alltid ett annat umgänge att tillgå, tillhandahållet av sociala media. Nästan alla människor har smartphones och våra fingrar behöver bara trycka lite grand på en skärm för att få tillgång till andra människors tankar och liv och bilder. Det behöver aldrig bli så tyst i huvudet att man hör sin egen själ. Så då skulle man kunna fråga sig varför man ska odla något som aldrig behöver brukas?
Då skulle jag svara: för frihetens skull, min vän. För friheten. Om du är tom i ditt inre kan du inte välja att vara i det sociala, utan du är tvungen att vara där – annars återstår blott tomheten. Så mitt life hack är: lyd ordspråket för vecka sju och odla din själ!
Läsning tvingar fram personligheten
Hur gör man det? Ja, låt mig jämföra vad som händer med mig när jag ser någon tv-serie, nästan oavsett kvalité, och vad som händer med mig när jag läser en roman. När jag ser en tv-serie blir jag så gott som aldrig existentiellt berörd. När jag läser en roman kan jag bli det. Jag tror det beror på två faktorer: tid och personlig medverkan. Tv-bilderna går så snabbt över och jag stannar inte i dem utan följer lydigt bildskaparens tempo; bokorden tar däremot längre tid att få in i huvudet och göra mening av och dessutom är denna mening i högre grad skapad av mig själv. Jag återknyter hela tiden bokens ord till mig, till mitt liv, till vad jag har upplevt, tänkt och känt. Och inte bara vad jag själv har upplevt, tänkt och känt i mitt liv utan även vad jag tror att andra människor – levande och döda, verkliga och fiktiva – har upplevt, tänkt och känt om sina liv.
På det sättet tvingar en roman mig att få en egen personlighet, ett eget jag, en egen historia – en själ! – medan jag i tv-serien liksom flyter med i någon annans berättelse. Jag blir som belägrad, styrd av någon annans vilja. Jag känner det någon annan har bestämt att jag ska känna för jag hinner inte knyta bilderna till mitt eget inre, jag hinner inte bjuda varken motstånd, medhåll eller reflektion.
Skapa personlighet genom andra
Odlar man alltså sin själ genom att i ensamhet läsa en god roman? Ha ha, sååå borgerligt! Jo. Men jag tycker ändå inte att det är helt fel. Vilket i och för sig kanske är konstigt att jag inte tycker. För jag har aldrig trott på den där idén om att individen kan skapa den hon blir enbart genom ingredienser som tillhör henne själv. Jag har menat att människan blir till i sina relationer, både till sina närmaste och till det samhälle hon lever i, och att individen som skapar sig själv är en myt. Vad jag begär, vad jag drömmer om, vad jag ser som möjligt och omöjligt är ingenting jag själv i ensamt majestät styr över. Så tycker jag fortfarande.
Ni vet det där Marx skriver i Der achtzehnte Brumaire des Louis Bonapart: ”Människorna skapar själva sin historia, men de skapar den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande”. Det gäller ju även för hur individen skapar sin egen personlighet: hen gör det själv, men inte efter eget gottfinnande utan genom andra – även andra hen inte själv har valt.
Hinner inte med
Så hur kan jag då samtidigt säga att man bäst odlar sin själ – och blir en personlighet – i ensamhet? Jo, men jag tänker att även om byggstenarna till mitt jag ges av andra, så är det ju min uppgift att sätta samman dem till just mig, till just min personlighet.
Och det tycks mig som om vår ständigt pågående bildkultur och våra sociala media-flöden hindrar mig från att bygga mig själv på solid grund. Det går så snabbt, det är så splittrat, det är så många och disparata bilder och infall, jag hinner inte med! Tegelstenarna far och flyger, men muraren – jag – saknas. Och om man för ofta tar paus från sitt eget jag får man till slut inget jag att tillgå.
Det här är spekulationer, men ibland tänker jag att vår tid egentligen inte är individualistisk i meningen att den främjar solida personligheter. Utan samtiden är individualistisk bara i meningen att samhällets trygghetssystem blir svagare och kraven på individen att klara sig själv – bli anställningsbar och konkurrenskraftig – blir större. I allt detta är det som om vi, faktiskt, blir jagsvaga. Någon ställer en fråga om mina livsval, och jag kan inte besvara den utifrån mina övertygelser, utan känner mig omedelbart ifrågasatt och kritiserad. Det är som om alla möten mellan individer får en ny artighetsregel: bry dig inte om vad den andra gör eller tycker, fråga henne inte – eftersom hon antagligen inte kan svara ordentligt kommer du bara att såra henne. Vi måste vara ytliga för vi har inte haft tid att odla våra själar.
