Därför är det ett ovanligt trevligt mejl som anländer i samband med årsdagen för Hamasattacken och krigsutbrottet på Gazaremsan den 7 oktober. Den israeliska armén, IDF, har satt samman en utställning om kriget på en militärbas strax utanför Tel Aviv. Där utlovas erövrade vapen, ny information och hemliga Hamasplaner som aldrig tidigare offentliggjorts.

Trots att det bör vara minst lika intressant för israeliska medborgare så är det endast utländska journalister som bjuds in.

Jag anländer till basen samtidigt som en äldre israelisk-amerikansk journalist som arbetar för en högertidning. Han ska skriva positivt om utställningen, klargör han. Vi tas emot av ett långhårigt IDF-befäl, Idan Sharon-Kettler, som visar oss bilar och motorcyklar som hämtats från Gazaremsan och från södra Libanon. I en barack har IDF samlat mängder av skjutvapen som ska ha påträffats hos Hamas krigare. Men också en brokig skara knivar som är märkligt rostangripna.

Idan Sharon-Kettler pekar ut vapnen som bär klistermärken från Hamas och Islamiska jihad, en annan militant grupp som deltar i kriget mot Israel. 

– Som ni kan se i Islamiska jihads logotyp så finns Israels karta med i rött, men det handlar om en stat, inte om två stater. Det är så här jihadisterna ser på framtiden. De vill ha en enda stat utan några judar, förklarar han myndigt.

Samtidigt ser jag lite varstans i utställningen olika armélogotyper med Israels karta, men där man även inkluderar den ockuperade Västbanken, Gazaremsan och de ockuperade syriska Golanhöjderna. Som att områdena betraktas som israeliska och att det inte finns utrymme för även en palestinsk statsbildning.

Idan Sharon-Kettler tar oss vidare. På ett bord ligger ett tiotal exemplar av en bok som ska ha påträffats i skolor på Gazaremsan. De ser helt nytryckta ut och visar hur palestinier trakasseras av israeliska soldater, radikaliseras av Hamas och sedan knivhugger civila israeler.

– Det är svårt att se hur konflikten ska ta slut när det är så här de uppfostrar sina barn, förklarar vår guide.

I ett hörn ligger det ett specialsjukvårdskit avsett för bebisar. Idan Sharon-Kettler påstår att IDF hittade kittet i en Hamasgrävd tunnel och att det är bevis för att Hamas ursprungliga plan var att kidnappa israeliska bebisar och hålla dem vid liv i fångenskap. 

– Så här gör de med humanitär hjälp som vi har släppt in.

Det här är fynd som vi journalister själva behöver göra ute i fält på Gazaremsan.

Han visar också en trädgårdsslang, tjocka plaströr och annat som han säger har byggts om till dolda bomber och vapen. Ännu ett exempel på dubbla användningsområden, för saker som vi i god tro släppt fram till Gazaremsan, menar IDF-befälet.

Flera av de här sakerna är högintressanta. Men det här är fynd som vi journalister själva behöver göra ute i fält på Gazaremsan, för att försöka avgöra hur saker och ting hänger ihop. Och problemet är att Israel efter över ett års krig fortfarande inte släpper in några oberoende journalister till Gazaremsan så att vi kan rapportera därifrån. 

Det skulle oundvikligen också innebära att vi skulle rapportera om det som FN rubricerat som israeliska krigsbrott och brott mot mänskligheten i området, och det som undersöks som ett misstänkt folkmord på palestinierna. 

Det vill inte de israeliska myndigheterna.

Större hinder än jag upplevde när jag rapporterade från krigen i både Syrien och Irak.

Därför får vi istället den här färdigpaketerade berättelsen om kriget och om vem som är den goda och den onda i det. Med häpnadsväckande tolkningar från armébefäl, som är omöjliga att verifiera på plats. Men som ändå riskerar skapa rykten och kan publiceras som sanning av sympatiskt lagda eller sensationsjagande medier. 

Utställningen på militärbasen innehåller i övrigt inte heller någon information om den enorma förstörelse och de tiotusentals döda som Israels krigföring resulterat i. Den palestinska civilbefolkningens lidande är som bortsuddat i den andra sidans statliga narrativ. Och det är väl fullt logiskt att det fungerar så, på sätt och vis.

Det är vi journalister som har i uppdrag att berätta sanningen om det som händer på marken. Men det är svårt, när det som kallas Mellanösterns enda demokrati har satt upp ordentliga hinder för den oberoende konfliktjournalistiken. Större hinder än jag upplevde när jag rapporterade från krigen i både Syrien och Irak.